Mirakulöst räddad vid fall baklänges i stenröse

Änglavakt fick jag uppleva då jag föll baklänges ner i ett stenröse. En tung och väldig järnbalk följde med i fallet och landade bara några decimeter från min landningsplats. Landade den före eller efter mig? Jag vet inte. Där var den, i vart fall, vilande på en grovt huggen sten.

En personlig katastrof blev jag räddad ifrån när jag föll baklänges i ett stenröse. Efter en vådlig luftfärd landade jag på vänster arm och axelparti.

Jag höll på med gräsklippning vid mitt barndomshem, norr om Örnsköldsvik, när olyckan var framme. Dumt nog gjorde jag en manöver som man inte ska göra vid sådant arbete. Baklänges gick jag vid logbryggans nedre del men blev inte varse faran i tid utan tappade balansen och föll från logbryggan ner bland vassa stenar.

Min ena stövel stötte emot den uppåtstående stolpen, där ledstången en gång varit fäst. Plötsligt gav den vika. Inte bara stolpen for iväg, järnstaget följde efter. I fallet drogs också den nära fem meter långa och 20 cm tjocka järnbalken med.

Halv baklängesvolt med halv skruv, motsols
Under luftfärden ner från logbryggan gjorde jag en halv baklängesvolt med halv skruv, motsols. Landningen skedde på min vänstra axel. Överarmen kom där att bli min hjälm och huvudets skyddande faktor. Den tog emot den våldsamma smällen i skärningspunkten mellan sten och marknivå. Efter landningen studsade jag ut från stenpartiet, i en ny båge och landade perfekt ute på gräsmattan, med huvudet i riktning mot stenröset till. Om jag landade på alla fyra eller på fötterna, minns jag inte.

En stuntman hade inte kunnat komma ner på ett bättre sätt. Efter landningen studsade jag ut från stenpartiet, i en ny båge, och landade perfekt ute på gräsmattan, med ansiktet i riktning mot stenröset till. 

Där axeln och överarmen träffade marken fanns en grov, huggen sten – som lutade 45 grader. Som tur var hade skaparen låtit ett 5-6 cm tjockt lager av mossa växa upp, i lugn och ro på stenbumlingen, under flera decennier. Nu fick mossan fungera som en perfekt studsmatta.

Väldig järnbalk följde med
Första anblicken efter fallet var skrämmande. Med en väldig duns hade den tunga och väldiga järnbalken precis landat, bara några decimeter från min landningsplats. Landade den före eller efter mig? Jag vet inte. Där var den, i vart fall, vilande på en annan huggen sten.

Och alldeles ovanför olycksplatsen stod gräsklipparen och gungade fram och tillbaka. Det var som om den undrade om den skulle följa efter – men, tack och lov, den stod kvar där uppe.

Vart tog glasögonen vägen?
I fallet slets armbandet till uret av. Det var borta liksom glasögonen. Men varken klockan eller glasögonen hade gått sönder, det visste jag. Inget klirrande ljud av splittrat glas hade nämligen hörts. Men var fanns armbandsuret? Och, glasögonen, var höll de hus? Utan glasögon var jag strandsatt och oförmögen att göra något vettigt.

Jag ropade på Kristina, min hustru, som befann sig på andra sidan av uthuset: Kom hit, ropade jag, något har hänt!

I ett huj kom hon till min undsättning och frågade vad som skett. Hon tittade upp mot gräsklipparen till och blev konfunderad. Omgående gick upp mot logbryggan till och flyttade den från sin utsatta position.

För mig känns det fantastiskt stort att jag klarade mig helskinnad från fallet mitt i stenröset, förutom skrubbsåret på armen. Änglavakt har jag tidigare varit med om – men det här tar priset.

Armen blödde
Väl nere igen tittade hon på min skadade vänstra överarm, där blod trängde fram. Hur mår du? Hon begrep att jag hade klarat mig, närmast helskinnat, från olyckan. Han står ju på sina fötter och inte verkar han ha så värst ont i kroppen heller, tänkte hon. Då kom chocken över henne medan tankarna formades till ord:

”Du hade ju kunnat slå dig sönder och samman. Du hade ju kunnat krossa huvudet mot någon av de vassa stenarna. Och vad hade hänt om du fått järnbalken över dig? Vad skulle jag då ha gjort? Det finns ju vassa stenar överallt. Jag kör inte bil och har aldrig behövt ringa ambulans eller brandkår heller. Hur skulle jag ha betett mig här ute i skogsbygden, fem mil från sta´n?”

Sedan började vi leta efter det försvunna uret och glasögonen. Högt och ljudligt förbjöd min hustru mig att trampa runt i hallonsnåret. Det vore allt lite snopet om jag nu skulle trampa sönder glasögonen, i sökandet efter dem.

Armbandsuret hittade jag en halv meter från nedslagsplatsen, med ett avslitet armband. Glasögonen, hela och oskadda, hittade Kristina en liten bit vid sidan om, i hallonriset. Skalmarna var ihop vikta på rätt sätt, med glasen vända uppåt, precis som jag brukar ha dem inför nattens vila. Det kändes förunderligt att mina personliga ägodelar inte heller hade skadats. Mobilen hade också klarat sig, trots att den var i min vänstra bakficka under fallet. De bilder som jag tog efter den vådliga händelsen, med just denna mobil, blir beviset i saken.

Precis bredvid landningen i hallonriset, i skärningspunkten mellan den huggna stenen och marken, fanns en ganska stor sten, mer ett kilo tung, bara någon liten centimeter från nedslagsplatsen. Det förunderliga är att jag inte ens snuddade vid den.

Men det argumentet gick han inte med på
För mig känns det märkligt och stort att jag klarade mig helskinnat från fallet. Änglavakt har jag tidigare varit med om – men det här tar priset. Fast, det måste nog erkännas, jag resonerade lite med min Herre och skapare: varför fick jag skrapsår på vänster överarm? Det var väl ändå lite onödigt, tyckte jag. Änglarna hade väl kunnat ta mig ner några centimeter närmare gräsmattan till. Då hade jag ju sluppit skadan, som mossan och hallonriset förorsakade.

Men det argumentet gick inte min Herre med på. Det visade sig nämligen, vid ett närmare studium av stället, att en ganska stor sten, mer ett kilo tung, fanns på marken bara någon liten centimeter från nedslagsplatsen. Det förunderliga är att jag inte ens snuddade vid den. Vilken skada hade uppstått om jag hade brakat ner mitt på den här stenen, med huvudet före? Och hur hade jag mått om arm och huvud slagit ner på den vassa kanten någon decimeter upp – uppe på stenens kant?

Och, varför blev jag inte ens rädd, varken under eller efter fallet? Det har jag funderat över. Min teori är att Jesus Kristus och hans änglar skyddade mig på flera plan, både på insidan och utsidan. Jag förnimmer att min framtid är ljus …

Efteråt kom vi ihåg en sak som vi gjorde innan gräsklippningen började: Tillsammans bad Kristina och jag om blodets beskydd för den som klipper gräset och för andra, runt omkring, så att ingen olycka sker. Så bad vi i Jesu namn.

Det är helt underbart att veta och erfara att änglar finns. Utan deras hjälp hade de här raderna inte blivit skrivna!

Sven-Allan Johansson 63 Artiklar
Ansvarig utgivare för sistatiden.se

12 Kommentarer

Sista tiden (Denna del omfattas ej av vårt utgivningsbevis): Kommentatorsregler

  1. Hej!
    Vad vad gott att höra vad som händer runt er, både ros och ris.
    Verkligheten är ju både och, men en dag ska vi stå ansikte mot ansikte med Honom som är den levande hörnstenen.
    Många kramar
    Anette

  2. Tusen Tack för detta fina Julbrev!
    Ja, änglarna vakade över Dig Sven-Allan! Otäckt med dessa stora vassa stenar!
    Jag minns hur jag tillsammans med Er syskon satt under denna ”lobrygga” och Er mamma kom med fika till oss!
    Det är fina barndomsminnen! Önskar Er ett Gott Nytt År!
    Kram Eivor

  3. Hej broder, ett välsignat vittnesbörd! Mitt yngsta barnbarn har klarat sig från magsjuka på dagis pga farmors böner om Jesu blods beskydd! Halleluja. Tack Jesus för att du LEVER idag!
    Varm kram Lilli

  4. Tack för att du berättar denna otroliga händelse från i somras. Tänk så skönt att allt gick bra. Hoppas även att armen har läkt. Jag såg ju med egna ögon hur det såg ut. Nu är det höst och underbart fint i byn. Vi ska ut i bärskogen och jag hoppas att någon vakar över oss. Stor kram och stort tack för denna berättelse.

  5. Underbart att höra denna berättelse när man hör att du hade beskydd av ängkar och vår Gud har omsorg om oss i vår vardag … Han har ju lovat att vara med oss ända in till tidens Slut. Halleluja! Tack Jesus för det du har lovat oss som är dina lärjungar. Var välsignade och beskyddade där ni går fram Sven-Allan & Kristina.
    PS. När hände detta? I sommar?
    Kram Nina

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.