Hjärtats förtröstan gör både Gud och avgud

I boken ”Gud den underbare” skriver Carl Olof Rosenius om de olika avgudar som hotar oss och vill förstöra våra liv.

Avgudarna är många;

Pengar, kunskap, njutning och människodyrkan. Men den största och mest skrämmande avguden är vårt eget jag.

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”, säger Gud i det första budet.

Vad detta betyder är inte så svårt att förstå.
Du ska låta mig ensam få vara din Gud, säger han.

Carl Olof Rosenius skriver vidare i boken:

Jag vill vara den Gud som du sätter ditt hopp till, den Gud du älskar och fruktar av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. När du har mig, ska du inte fråga efter något annat vare sig i himmelen eller på jorden. Om än din kropp och din själ tynar bort, så är jag dock ”ditt hjärtas klippa och din del för evigt”.

Du ska inte be till något annat, inte lita på något annat, inte heller älska och frukta något annat. Det är inte nog med att du skiljer dig från hedningarna. De tror ju att inbillade väsen eller skapade ting eller utskurna bilder är gudar. Nej, du ska inte sätta ditt hopp till något vid sidan av mig. Då blir detta genast en avgud for ditt hjärta, även om du med ditt förstånd bekänner dig till den sanne Guden. Det är detta Herren vill säga oss här.

Vi vet vad det innebär att bli något som sin gud. Det som är viktigast för dig, det du väntar dig mest gott av eller fruktar mest ont från, det är din gud. Därför är det sant som Luther säger:

”Det är egentligen hjärtats förtröstan som gör både Gud och avgud.”

Avgudarna än många

Låt oss ta några exempel på avgudadyrkan, så förstår vi snart, att det förhåller sig på det här sättet. Vi bekänner oss ju med förståndet till den sanne Guden. Ändå finns det många avgudar som dyrkas bland oss.

Pengar

Vi börjar med den största och mest kända avguden. Aposteln säger i Kol. 3:5 att ”penningbegäret inte är något annat än avgudadyrkan”. Den avgud som man då ber till kallas på ett främmande språk Mammon. Det betyder rikedom, gods och pengar.

Varför är det så många, som älskar och tjänar den avguden? Det vet vi nog. Har man pengar har man allt man kan önska sig. Då kan man leva gott på alla sätt. Man kan både äta och dricka och klä sig bättre än andra. Och man får många vänner, som gärna bär en på händerna.

Just denna tro är orsak till att man tjänar Mammon med sådan kärlek, omsorg och fruktan. Kan man tjäna pengar, är man glad, men förlorar man så blir man på dåligt humör. Har man hopp om att vinna något är man lycklig, men riskerar man att mista något, då går man där med ständig oro. Hopp och fruktan gäller alltid samma sak och därför är hela hjärtat fäst vid detta. Alla tankar, alla krafter och all strävan står i denna avguds tjänst.

Kunskap

En annan avgud heter kunskap. Den anses ofta vara av högre och finare slag än den förra. Den lärde och den som strävar efter kunskap säger:

”Se på den usle mammonsslaven! Vilken ädel och dyrbar skatt har inte en själ som istället är rik på bildning och kunskap!”

Men ändå är hans eget hjärta fullt av jordisk avgudadyrkan.

Hur kommer det sig? Det kommer av att han är så förtjust i sin kunskap, att den betyder mer för honom än Gud. Ja, han är så fäst vid sin lärdom att Gud inte betyder något för honom. Kunskap är det enda han älskar och beundrar. Därför tror han att han har högre och mer odödliga skatter än mammonsslaven. Dessutom har han en tryggad framtid. Han vet något och duger till något, som kan ge honom både ära och god ekonomi. Kort sagt: hans hjärta ger kunskapen den dyrkan, förtröstan och kärlek som han med rätta bara skulle ge till Gud.

Därför är kunskapen en avgud för honom. Själv tycker han att den är förträfflig, men för Gud är den avskyvärd och förhatlig. Och eftersom han dyrkar denna avgud, håller Gud undan sin nåd och låter honom vara kvar i synden och förhärdelsen (1 Kor. 1:19-20, 27).

Till denna avguds tempel hör också sådana underordnade gudar som ett gott förstånd, en stor begåvning, en påfallande duglighet o.s.v. Allt detta är i och för sig Guds goda gåvor precis som pengar och ägodelar är det. Men så snart människor sätter sin tillit till dem, blir de avgudar.

Njutning

En tredje avgud är njutning och tillfredsställelse, även om den inte har så stort anseende som de andra. De som tillber den avguden säger: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon måste vi dö.” Vad hjälper oss Mammons och kunskapens skatter? Vad har vi för nytta av ”ärans prål och prakt?” Nej, låt oss njuta av livet, så länge vi lever. Och så ger de sig hän åt att njuta så mycket som de orkar och har pengar till. Men ”de får sitt slut i fördärvet. De har buken till sin gud”, (Fil. 3:19). Och varför? Helt enkelt därför att njutningen för dem är viktigare än allt annat.

De kanske njuter av sådant som i och for sig är gott och oskyldigt och som vår himmelske Far har gett oss, för att vi ska njuta av det. Men Guds tanke är att han, som har gett oss allt, ska vara vårt hjärtas största skatt. När då hjärtat bortser från Gud och fäster sig vid själva saken och njutningen, då blir detta en avgud.

Människodyrkan

Vi går vidare och nämner en fjärde form av avgudadyrkan – när man så fäster sig vid människor att det blir människodyrkan.

Människodyrkan – det är när vi t.ex. mycket väl vet vad som är Guds vilja, men inre vågar lyda den, eftersom människorna – eller någon viss människa – skulle tycka illa om det. Eller vi ser mycket klart vad Gud säger i sitt ord, men om den eller den människan som är så kunnig och upplyst säger något annat, så bryr vi oss mer om det. Eller vi har kommit i nöd och bekymmer av något slag, och tror att ingen hjälp finns, om inte den eller den människan hjälper oss.

Människodyrkan är också, när vi tillskriver människor det onda eller det goda, som händer oss, och inte tänker på att de bara är redskap. Gud är den mäktige, som styr vårt liv och ger oss både ont och gott. Ingen ond människa kan göra oss skada och ingen vän kan vara oss till nytta, om inte Gud i båda fallen står bakom. Det är Gud som sänder både glädje och sorg (Klag. 3:37-38; Jes. 45:6-7; 54:16; Am. 3:6; 2 Sam. 16:10; Matt. 10:29-31). När vi inte har detta klart för oss, då fäster vi blicken på ”människan, den masken” och visar det skapade en respekt eller en kärlek, som endast tillkommer den allsmäktige.

Skaparen

Skriften talar på många ställen om människodyrkan. Kristus säger: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (Matt. 10:37). Johannes säger om många av rådsherrarna att de trodde på Jesus, men de ville inre bekänna det, för ”de ville hellre bli ärade av människor än av Gud.” (Joh. 12:43). Och David säger: ”Lita inte på furstar, inte på människor som inte kan frälsa” (Ps. 146:3).

I Apg. 12:43 ger evangelisten Lukas ett exempel på människodyrkan och belyser hur allvarligt Herren ser på detta. Herodes hade hållit ett tal och folket ropade: ”En guds röst är detta, inte en människas!” I samma ögonblick slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. Då förstår vi något av det som står i Jes. 42:8.

”Jag är HERREN det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder”.

Vi har nu gett några exempel på avgudadyrkan, men vem kan räkna upp allt? Det viktigaste är att vi har klart för oss vad avgudadyrkan är, att vi förstår vad det är fråga om, då vi frestas till denna synd, och att vi också förstår hur fruktansvärd den synden är.

De här exemplen från Skriften visar att avgudadyrkan egentligen är ”ett trolöst hjärta som avfaller från den levande Guden” och istället dyrkar det skapade. Därför kallas avgudadyrkan i Skriften för andligt äktenskapsbrott, som när hustrun är otrogen mot sin man (Hes 16:15; 23:27).

Tänk nu på hur Gud måste uppfatta det när du ”håller honom för ingenting” i jämförelse med det han skapat – han som är Skaparen. Han som med oändliga välgärningar har visat sin kärlek mot dig, ända sedan du blev född, han som har skapat allt, som finns på jorden för din skull, han som berett en himmel åt dig och sänt sin Son till ett offer! Att inte bry sig om honom – det måste ju vara den stora huvudsynden. I jämförelse med den ter sig alla andra synder som sandkorn gentemot ett stort berg. Att förakta Gud och inte låta honom vara den ende som hjärtat litar till, det måste vara värre än alla andra synder. Själva hjärtat och dess inställning betyder mer än de enskilda gärningarna.

Det är oerhört viktigt att vi tänker på detta. Hjärtat är huvudsaken. Ar hjärtat trolöst, så att det inte fruktar och älskar Gud, då kommer människan att synda mot Gud på många sätt. Och vad värre är – alla hennes bästa gärningar är då bara hyckleri, ja, ett avskyvärt skådespel för Gud. Redan detta kan till stor del förklara, varför avgudadyrkan är den stora huvudsynden, som inga andra synder kan jämföras med.

Den största avguden än vårt eget jag

Vad är det då som ligger på bakom all avgudadyrkan? När vi sett på dessa exempel, inser vi först att avgudadyrkan är att ”inte bry sig om Gud”, att störta honom från hans tron, att förakta honom.

Det andra, som vi nu upptäcker, är att den avgud som vi egentligen vill sätta i Skaparens ställe och som vi dyrkar i allt avguderi, det är ingenting mindre än vårt eget Jag. Människan placerar alltid sig själv i medelpunkten för hela sin tillvaro, och med all sin kärlek, omsorg, fruktan, förtröstan och förhoppning är det ”det egna jaget” hon dyrkar och tjänar.

Allt det som vi tillber har värde för oss i förhållande till oss själva. Framgång, ära, njutning – allt detta är värdefullt, om det gynnar mig, men inte, om någon annan tjänar på det.

Om jag ser någon annan bli ärad, så gläder jag mig inte så mycket över framgången. När jag ser att andra har goda inkomster, så ser jag kanske snett på dem. Om en människa är god mot mig och visar mig respekt och kärlek, tycker jag att han eller hon är en bra människa. Men om någon annan – som kanske är en mycket bättre människa – inte visar mig uppskattning eller kanske bara säger något som sårar mig, ser jag gärna allt ont hos henne.

Om vi nu summerar det här, att vi föraktar Gud och den vi i stället dyrkar är vårt eget jag, vad blir resultatet? Jo, då ser vi att avgudadyrkan är detsamma som att göra sig själv till gud. Det var denna synd som en gång störtade djävulen från hans höga plats bland änglarna. Han avföll från sin Herre och Skapare.

Ja, vi upptäcker att Herren Gud i det första budet riktat spjutet mor den djävulska avgudabilden från syndafallet. När djävulen sa: ”Ni skall bli som Gud”, smittade han människorna med samma sjukdom, som han själv hade. Djävulen har alltid haft en förfärlig längtan efter att bli som Gud (Matt. 4:9 f.). Han störtades ner därför att han avföll från sin Herre och Skapare (Judas v. 6; Joh. 8:44). Hans natur är avfall och självförgudning. Denna inympade han i människan. Och det är just denna böjelse, som är det centrala i all avgudadyrkan.

Och här är orsaken till det som vi med förundran ser i alla Herrens domar. Det finns ingen synd Guds vrede så brinner emot som när människorna vill vara stora och märkvärdiga, när de vill vara goda och rättfärdiga, visa och förträffliga. De mest hemska synder har aldrig kallat ner en sådan vrede över människorna som just deras egenkärlek. De största syndare får genast nåd och blir Guds barn. De tillfrågas aldrig om hur många eller hur stora deras synder varit. Däremot blir de största helgon fördömda, så snart de själva vill vara något.

Här år grunden för hela Guds hushållning med nåden! Nu förstår vi, varför han av bara nåd ger fullt dags-arvode till dem som stått lediga på torget ända till elfte timmen, medan de som arbetat hårt i solhettan bara får vad de förtjänat. Lägg märke till, att detta säger Herren till Petrus bara därför att denne sagt: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?”. Eftersom Petrus frågade på det sättet, säger Herren två gånger till honom: De första ska bli de sista. Men när Petrus tre gånger förnekat sin Herre med lögner och svordomar då säger Herren inte ett enda ord av förebråelse till honom.

Vad ska vi lära oss av detta? Ska vi dra den slutsatsen att det inte var så farligt med Petrus förnekelse? Nej, vi ska bara lära detta att alla de synder som de troende kämpar med och sörjer över, har de också en ständig förlåtelse för. Men självförgudningen – att avguda sig själv – är en synd som strider mot nåden, eftersom den inte låter Gud ensam vara stor, helig och rättfärdig.

När lärjungarna diskuterade om vem som var störst i himmelriket, sa Jesus till dem att ”de aldrig skulle komma in dit, om de inre blev som barn” (Matt. 18:3). Allt detta går ju ut på samma sak. Det visar att ingenting väcker Guds vrede som när människan gör sig själv till sin avgud. Det här är det egentliga majestätsbrottet: att sträcka sig efter den plats och den ära som Gud ensam ska ha.

Det här blev djävulens fall. Han har smittat oss med den sjukdomen, det vet alla kristna, som har Anden. De får känna av det mer än de skulle önska. Det är denna sjukdom de känner i den märkliga och djupa böjelse, som de kämpar mot i alla sina livsdagar. Trots allt vad de fått uppleva av Guds härlighet och storhet, hans nåd och makt, är de ”ett folk som far vilse med sina hjärtan, de vill inte veta av mina vägar” (Ps. 95:10). De vill ständigt fästa sig vid andra ting, och när allt kommer omkring är det bara en sak som hjärtat vill älska, nämligen jag, jag.

Stackars hjärta! Det får inre slå sig till ro med det som hör jorden till, ”det som eggar de sinnliga begären, det som tänder den lystna blicken och tomt skryt över gods och guld” (1 Joh. 2:16 i Hedegårds översättning). Men även om hjärtat blir väckt till att söka Gud och hans rike, innebär det inte att den gama böjelsen är borta. Viljan att själv vara något visar sig i den tendens vi har att bli egenrättfärdiga och lita till vår egen kraft. Allt detta är avgudadyrkan – där vi inte låter Gud vara allt, utan där vi själva också vill vara något.

När du säger: Jag skulle tro Guds nåd, om jag bara inte var sådan som jag är, om jag inte var så syndig och ovärdig, då lägger du ju större vikt vid jag, jag än vid all Guds nåd och sanning. Gud säger i sitt ord att vi är ”sålda till slavar under synden”, att ”vi inte har någon förmåga att tänka ut något på egen hand”, att ”Gud verkar i oss och ger både viljan och kraften”. Ändå inbillar vi oss att det är mig det hänger på, jag måste vilja och kämpa och segra. Men allt detta är ju bara symptom på den djupa och envisa smitta som går ut på att jag själv vill göra något och vara något i stället för att låta Herren ensam ha all makt. Människan vill se mer på sig själv än på Gud, tro mer på sig själv än på Gud. Det var ju detta som var själva avgudadyrkan.

Det folk som Herren inte ”tillräknar missgärning”, har förlåtelse också för denna smitta av avguderiets synd. Ändå måste varje kristen noga lägga märke till det här och veta, att när han gör sig själv till avgud, är detta det värsta Gud vet. Den är också orsaken till allt annat ont, som drabbar oss. Som kristna står vi under en ständig nåd, och vi står i en ständig kamp mot den böjelse till självförgudning som finns inom oss. Nar därför straffet drabbar oss, så är det till vår fostran och tuktan. Vi ska ändå notera att det är för syndens skull som det onda kommer. Tänk om vi slapp att avguda oss själva och allt som hör samman med detta, t.ex. falsk säkerhet och egenrättfärdighet, inbillning om att vi i oss själva ar starka och visa, heliga och rättfärdiga. Då skulle det gå bra med vår vandring i Anden. Våra hjärtan skulle fyllas av frid och trygghet.

Carl Olof Rosenius | Discography | Discogs

Men varje kristen, som har någon erfarenhet av vad det vill säga att leva i nåden, upplever något annat. Så fort han börjar inbilla sig att han själv är något eller börjat bli säker på sig själv, då kommer alltid någon synd och förödmjukelse och tar ner honom på jorden igen. Ja, erfarna kristna är så vana vid detta, att de vet på förhand, när någon ny prövning ska drabba dem. Den kommer när de börjar känna sig riktigt säkra, starka och osårbara. Därför är hela deras liv fyllda av en viss fruktan (1 Petr. 1:17), så att de aldrig kan vara helt sorglösa – om de nu inte alldeles glömmer bort sig. Så tätt följer dem Herrens fostran. Detta är ju också ett bevis för hur noga Gud ser på det, som han kräver i det första budet.

Hur vill då Gud ha oss?”

Det här är ett utdrag ur Carl Olof Rosenius bok ”Gud den underbare”.

Sven-Allan Johansson 87 Artiklar
Ansvarig utgivare för sistatiden.se

Bli först med att lämna en kommentar

Sista tiden (Denna del omfattas ej av vårt utgivningsbevis): Kommentatorsregler

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.