När kommer Jesus tillbaka? Och på vilket sätt kommer han åter?

Dramatiska predikningar beskriver hur tusentals människor plötsligt försvinner upp i luften. Bilar kvaddas eller kör av vägen när förarna rycks upp.

Flygplan kraschar när kristna piloter rycks upp!

TV-program avbryts, när förtvivlade röster rapporterar – en skräckslagen make säger att han och hans fru höll på att äta, när hon plötsligt försvann ur hans åsyn.

En mor berättar om hur hon plötsligt ser sin baby försvinna från sängen.

En kristen läkare som just hade gjort ett snitt för en större operation, försvinner plötsligt genom operationssalens tak!

När tidningarnas löpsedlar förmedlar nyheten om att ”MILJONER MÄNNISKOR SAKNAS”, sammankallar församlingsmedlemmar (som missade uppryckandet!) till krissammanträde för att välja nytt ledarskap.

Uppryckandet har skett! Herrens basun har ljudit! Och tiden har sin gång.

Men är detta den bibliska beskrivningen av uppryckandet?

Man kan söka genom hela bibeln och aldrig finna ordet ”uppryckande”. Själva ordet härstammar från latinets rapere, med innebörden rycka till sig, att ta bort. Eftersom ordet uppryckande vanligtvis används om de troendes ”bortryckande på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1917), kommer vi inte att avstå från att använda det här. Frågeställningen som ligger framför oss rör inte ordet ”uppryckande”. Lärosatsen om Kristi återkomst som har varit det ”saliga hopp” (Titus 2:13) församlingen levt i under århundraden, är inte frågeställningen. Att församlingen verkligen kommer att bortryckas på skyar upp i luften, Herren till mötes är inte frågeställningen. Frågeställningen som ligger framför oss är, om detta uppryckande är en separat och tidigare händelse skild från Herrens återkomst.

Kristna som omfattar vad som kallas ”dispensationell” profetietolkning, lär att Kristi Återkomst kommer att inträffa i två faser: först ”UPPRYCKANDET” (när Han kommer för att hämta sina heliga), och sedan ”UPPENBARELSEN” (när Han kommer med sina heliga).

Tiden emellan dessa två händelser, den stora vedermödan, antas vanligen vara sju år. Versar som Upp 1:7,”Se han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom”, tillämpas på UPPENBARELSEN – hans ankomst i makt och härlighet. UPPRYCKANDET, å andra sidan, framställs som en tyst, osynlig och hemlig ankomst. Följande citat är representativa för denna syn:

”Hans uppenbarelse på skyarna kommer att vara dold för det mänskliga ögat och INGEN KOMMER ATT SE HONOM. Han kommer att smyga in och smyga ut; gå in för att hämta sina juveler och smyga ut under mörkrets beskydd.” [How to be personally prepared for the second coming of Christ: Oral Roberts].

”Snabbt och OSYNLIGT, utan att världen förnimmer det, kommer Herren som en tjuv om natten och rycker bort sina väntande heliga.” [The Lord’s return: J.F Silver] ”(Uppryckandet) kommer att vara en HEMLIG uppenbarelse, och endast de troende kommer att veta om det.” [Seven simple sermons on the second coming: H.W Ford]. ”Vid Uppryckandet kommer endast de kristna att se honom – det är ett mysterium, en HEMLIGHET.” [The late great planet earth: H. Lindsey].

G.S Bishop påstår att …
”Det kommer att vara ett HEMLIGT uppryckande – TYST, LJUDLÖST, plötsligt som tjuvens steg om natten. Allt som världen kommer att erfara, är att massor av människor plötsligt är borta.” [så står det i ”The doctrine of grace” av G.S Bishop]

Med all respekt för kristna människor som tror så här, är ändå detta en främmande lärosats för oss. Just den text på vilket uppryckandet grundar sig innebär raka motsatsen!

”Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall LJUDA, en överängels RÖST och en Guds BASUN. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1 Tess 4:16,17)

För oss visar detta på allt utom ett tyst, hemligt uppryckande. Tillsammans med maktbudet som ljuder när Herren själv stiger ned från himmelen, en överängels röst och Guds basun, kommer lovsång och glädjeyttringar från det ofantligt stora antalet heliga att ljuda när de rycks upp för att möta Herren!

Antag att bibeln sa: ”Herren ska osynligt stiga ned från himmelen, tyst ”. Vad skulle vi säga till någon som sa till oss att detta betyder att han kommer synligt och ljudligt? O.K. då, vänd på det. Bibeln säger faktiskt, ”Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda”.

Att läsa in ”osynligt” eller ”tyst” i den här beskrivningen är lika osunt. Om Paulus försökte beskriva en hemlig händelse, så valde han fel ord!

Jesus varnade faktiskt för tanken om hemlighet i samband med sin återkomst: ”Om någon då säger till eder: Se här är Messias, eller: Där är han, så tron det icke Om man säger till eder se, han är i de hemliga rummen (eng. övers.), så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara”. (Matt 24:23-27).

Det finns ingen antydan någonstans i bibeln om att Kristi återkomst kommer att vara en hemlig händelse – endast händelsens tidpunkt är hemlig. Jesus betonade att människor inte vet dagen eller timmen för hans återkomst. Det kommer att vara som på Noas dagar när människor åt, drack och gifte sig – utan att vänta sig undergång. ”Och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort – så skall det ske vid Människosonens tillkommelse”. (Matt 24:39). De onda visste av intet förrän floden kom – men, uppenbarligen, när den kom, då visste de det! Det var ingen hemlig händelse. Den iakttogs av troende och icke-troende.

Som en tjuv om natten

”Men det förstån I väl”, sa Jesus, ”att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke, att tjuven bröt sig in i hans hus. Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma”. (Matt 24:43-44). Kristi återkomst kommer att vara, som när en tjuv kommer om natten, i den betydelsen att vi inte vet NÄR den kommer att inträffa. Det finns ingenting här, som antyder en hemlig Kristi ankomst, under vilken han på ett mystiskt sätt tar troende ut ur denna världen, så att ingen kommer att veta vad som hände med dem, eller vem som tog dem. Vi borde inte tänka på Herren som en kringstrykande tjuv, som arbetar om natten, rädd för att bli upptäckt. Meningen är att han kommer ”som en tjuv”, inte att han agerar som en tjuv!

Bespottare kommer att säga: ”Huru går det med löftet om hans tillkommelse?” Men Petrus försäkrar oss att Herrens dag kommer. Men vi vet inte när, därför att ”Herrens dag skall komma som en tjuv ” (2 Petr 3:10). Men, återigen, själva händelsen kommer inte att vara en tyst händelse, därför att Petrus sammankopplar den med ett starkt ljud! ”Herrens dag skall komma som en tjuv, och då skola himlarna med DÅNANDE hast förgås”!

I det beskrivna sammanhanget om uppryckandet, efter att ha talat om Herrens ankomst när ett maktbud ska ljuda etc., fortsätter Paulus att förklara, att vi vet inte när detta ska ske, därför att den dagen ska komma som en tjuv om natten. ”Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty i veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten” (1 Tess 5:1,22).

Vad är okänt och dolt?

Det kan inte vara så att Herrens ankomst, själva händelsen, kommer att vara hemlig. Sammanhanget talar om denna som härlig, öppen och ljudlig. Det är tidpunkten som är okänd.

Seger under vedermöda

Strax före sin död uttalade Jesus dessa ord till sina lärjungar: ”I världen liden I betryck (vedermöda) ” (Joh. 16:33). I versarna som följer finns bevarat den bön i vilken Jesus bad för sina lärjungar: ”Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh 17:15).
Fastän det inte skulle bli någon lätt uppgift att stå upp för Kristus; fastän de skulle bli förföljda; fastän de i världen skulle uppleva vedermöda; ändå bad inte Jesus, att församlingen skulle bli tagen ut ur världen! Församlingen skulle förbli i världen, men den skulle inte vara av världen.

Men vissa kanske invänder, att Jesus endast bad för sina närmaste lärjungar, som levde på den tiden. Men så var det inte! ”Men icke allenast för dessa ber jag”, sa han, ”utan också för dem som genom deras ord komma till tro på mig” (vers 20). Inkluderar inte detta oss idag? Har inte vi trott på Kristus som ett resultat av budskapet, som fördes vidare till oss från dessa första lärjungar? Visst är det på det sättet. Så Jesus bad för oss också! Det var vad han sa. Han bad att vi skulle bevaras från ondskan i världen, men han bad inte, att vi skulle bli tagna ut ur världen – fastän vi i världen skulle uppleva vedermöda!

Låt oss anta, att Jesus hade sagt till sina lärjungar: ”I världen ska det komma vedermöda … men jag ska be, att ni blir tagna ut ur världen”. Om Jesus sa detta, skulle de som undervisar om ett uppryckande före vedermödan ha en grund för sitt påstående – och denna utsaga skulle utan tvekan citeras ofta som en bevisande text. Men eftersom detta inte är vad versen säger – utan raka motsatsen – borde detta vara ett säkert bevis mot tanken på en speciell, ”hemlig”. Kristi återkomst för att ta församlingen ut ur denna världen. Istället för att församlingen skulle tas ur världen, undervisade Jesus om att den skulle bli kvar i världen för att fullborda ett speciellt uppdrag: att predika evangeliet. Jesus uppmanade sina lärjungar att ”gå och gör alla folk till lärjungar” och lovade: ”Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.”

Intill slutet

Hur länge skulle församlingen stanna i världen för att fullfölja hans gudomliga uppdrag? Innebörden är att detta uppdrag skulle pågå till tidens slut. Helt klart är att detta löfte skulle vara underligt om Guds plan var att ta bort församlingen sju år före den tidpunkten! Om, när tidens slut kommer, församlingen inte längre skulle vara på jorden, skulle ett löfte som detta vara meningslöst.

Tidigare i Matteus evangelium, påpekade Jesus samma sak. Han framställde en liknelse om en man som sådde god säd i sin åker, men en fiende sådde ogräs bland vetet. När grödan hade växt upp, och tjänarna upptäckte vad som hade hänt, frågade de om de skulle dra upp ogräset. Ägaren svarade: ”Låt båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: Samlen först tillhopa ogräset och binden det i knippor till att brännas upp och samlen sedan in vetet i min lada.” (Matt 13:24-30).

Vi behöver inte spekulera om liknelsens rätta innebörd, därför att Jesus gav oss förklaringen. Den goda säden, vetet, sås av ”Människosonen”– Jesus Kristus. Ogräset, ondskans barn, sås av fienden, ”djävulen”. De sås i samma åker – ”världen” – där båda växer tillsammans till skördetiden. ”Skördetiden är tidens ände” (versarna 37-39). ”Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall och dem som göra, vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen Då skola de rättfärdiga skina som solen i sin Faders rike” (v. 37-39). Helt klart är att tidpunkten för åtskiljandet mellan de som utövar ondska och de rättfärdiga är vid tidens ände!
Jesus sa att ”BÅDA” skulle växa ”TILLSAMMANS” intill ”TIDENS ÄNDE” – och då skulle skördetiden resultera i det stora åtskiljandet. Detta är vad bibeln lär. De som tror på ett uppryckande före vedermödan måste, om de är konsekventa, hävda att BÅDA INTE kommer att växa tillsammans på åkern till tidens ände, därför att de lär ut att vetet kommer att skördas tidigare, vid åtskiljandet från ogräset sju år FÖRE tidens slut!

Enligt en fotnot i Scofield Reference Bible ”kommer ogräset vid tidens ände (v 40) att samlas tillhopa, men först kommer vetet att samlas in i ladan.” Men om något kan förutsättas komma ”först”, så är det de onda människornas dom, därför att i liknelsen sägs det: ”Samla FÖRST tillhopa ogräset” till att brännas upp, ”och samla sedan in vetet i min lada” (Matt 13:30).

Vadå? Bibeln säger: ”Först ogräset.” Fotnoten i Scofield Bible påstår raka motsats en! En sådan förvrängning av termerna talar inte för uppfattningen om uppryckande före vedermödan.
Om vi fortsätter vidare i Matteus 13, så liknar Jesus himmelriket vid en not som kastas i havet. Den samlar in fiskar av alla slag – en del goda, en del dåliga. Slutligen samlas de goda i kärl och de dåliga kastas bort. När skulle detta stora åtskiljande ske? ”Så skall det ock ske vid tidens ÄNDE; änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.” (Matt 13:47-50).

Jesus liknade också tiden för hans återkomst vid Lots tid. ”Likaledes, såsom det skedde på Lots tid; människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde” – dessa vanliga handlingar som människor alltid utfört, utan att förvänta någon katastrof – ”men på den dag då Lot gick ut från Sodom, regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras” (Luk 17:28-30). Lot, den trotende, blev skonad. De otroende blev förgjorda. Så när Kristus kommer tillbaka, kommer de troende att skonas (bli bortryckta på skyar för att möta Herren!) medan förödelsens eld skall drabba världen på ”den dagen”. Det finns ingenting i detta sammanhang, som antyder att Lot gick ut från Sodom och att förödelsens eld föll sju år senare. Dessa händelser inträffade samma dag.

Jesus liknade sin återkomst vid flodens förödelse under Noas dagar. ”Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män … och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort” (”förgjorde dem allasammans” – Luk 17:27). ”Så skall det också ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar” (Matt 24:37-42).

En upptagen och den andre kvarlämnad

Ibland hör man predikningar om att ”en skall bli UPPTAGEN, och den andre KVARLÄMNAD”, som om detta skulle betyda att troende skulle bli borttagna vid uppryckandet och att de icke troende skulle bli kvarlämnade för att genomgå vedermödan. Men detta kan knappast vara riktigt, därför att i sammanhanget var det de icke troende som blev borttagna – genom flodens förödelse. På Noas tid visste de icke troende ”av intet, förrän floden kom och TOG dem allasammans bort;så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva UPPTAGEN, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva UPPTAGEN, och en skall lämnas kvar” (Matt 24:39-42).

Sammanhanget ger ljus över detta. De icke troende kommer att bli borttagna – i döden, genom det ”plötsliga fördärv” som blir följden av Herrens återkomst (1 Tess 5:3). De som tror på Kristus kommer att bli kvarlämnade – deras liv skonas. Helt visst kommer de att bli skonade genom att bli upptagna – upp över det plötsliga fördärvet – men detta tycks inte vara den huvudsakliga poängen här.

Fastän världen tidigare blev förstörd genom vatten, påpekar Petrus att den förstörelse som ligger framför oss kommer att ske genom eld. ”Och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld, som då fanns. Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld” (2 Petr 3:6-7),Petrus hade personligen hört Jesus ge honom löftet: ”Jag skall dock komma igen och taga eder till mig” (Joh. 14:3). Åren gick och vissa började bespotta detta löfte genom att säga: ”Huru går det med löftet om hans tillkommelse?” Petrus svarade: ”Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte … Herrens dag skall komma … DÅ skola himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk, som äro därpå, brännas upp … allt detta går mot sin upplösning” (2 Petr 3:10-11). Han beskrev alltså vad Jesus kallade ”tidens ände”.

Somliga tror att dessa påståenden syftar på ett bokstavligt slut för den här planeten. Andra tror att tidens slut, men inte nödvändigtvis slutet för planeten, är den rätta innebörden. På Noas tid, hänvisar man till, ”förgicks den värld som då fanns” – men planeten fanns kvar; på samma sätt kan ”de himlar och den jord, som nu finnas” – den här tidsåldern – upphöra att finnas till och planeten finnas kvar. Men, hur som helst, ”tidens ände” är slutet – det finns ett bestämt slut här. Det finns ingen antydan om att tiden kommer att fortsätta ytterligare sju år efter detta. Vi tror inte att det var ett dåligt ordval när sångförfattaren påstod: ”Guds basun skall ljuda, arbetsdagen den är slut …”

Petrus fortsätter: ”Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana bören icke I vara i helig vandel och gudsfruktan, medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och och himlakroppar smälta av hetta?” (v. 11,12). Uppenbarligen trodde inte Petrus, att kristna skulle bli tagna ut ur världen sju år före slutet. Varför skulle han uppmana dem att ”förbida” (”look for”– eng. övers) Guds dags tillkommelse, när himlarna skall förgås. Varför tala om slutet, om deras verkliga hopp var en händelse sju år tidigare? Enligt Petrus är ”Herrens tillkommelse” – ”Herrens dag”, som skall komma ”som en tjuv om natten”, den tidpunkt när himlarna skall förgås och jorden skall brinna upp. Och enligt Paulus är ”Herrens dag”, som skall komma ”som en tjuv om natten” (samma uttryck), tidpunkten för uppryckandet: ”Herren skall själv stiga ned från himmelen … vi som då ännu leva och hava lämnats kvar skola bliva bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes … Vad åter angår tid och stund härför (när detta ska hända), är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde”, då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan” (1 Tess 4:16-5:3). Detta sammanhang är, fastän det finns i två kapitel, helt sammanbundet.

Det finns inte den minsta antydan om att bortryckandet är en separat händelse, skild från förödelsen som drabbar världen vid slutet.

”Himmel och jord ska förgås

Jesus uttryckte den dagens slutgiltighet med dessa ord: ”Himmel och jord skola förgås Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena…Vaken fördenskull; ty I veten icke, vilken dag eder Herre kommer” (Matt 24: 36-42). Om troende ska ”vaka” efter den dagen – när himmel och jord ska förgås – är det uppenbart att de inte skulle bli borttagna sju år tidigare.

Till och med Job menade på sin tid, att uppståndelsen inte skulle äga rum förrän himlarna ska förgås. ”Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? … så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, förrän himlarna har förgåtts ” (eng. övers) (Job 14:10-12). Uttryck som ”förrän himlarna förgåtts”, ”himlarna skall med dånande hast förgås”, ”himmel och jord skola förgås”, tycks alla peka mot alltings slut.

Förrän den tidpunkten är inne kommer inte de döda att uppstå. I enlighet med detta trodde Marta, att Lazarus skulle ”stå upp vid uppståndelsen PÅ DEN YTTERSTA DAGEN” (Joh. 11:24). Detta var inte rena spekulationer från hennes sida, därför att Jesus själv talade gång på gång om att uppståndelsen
skulle ske ”PÅ DEN YTTERSTA DAGEN” (Joh. 6:39,40,44,54). Eftersom borttagandet eller uppryckandet sker vid samma tidpunkt som uppståndelsen för de i Kristus döda (1 Tess 4:16,17), är det helt klart att uppryckandet äger rum på den sista dagen, inte sju år före den sista dagen!

I kapitlet om uppståndelsen (1 Kor 15) omtalas att dessa händelser ska inträffa ”vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade” (v 52). Vi vet också, att på denna ”yttersta dag”, vid den ”sista basunens ljud”, ska den ”sista fienden” bli berövad all sin makt. Paulus säger att ”den sista fienden som blir berövad sin makt är döden” (1 Kor 15:26). Det kommer att ske ”i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud, och de döda skola uppstå” – vid uppståndelsen och bort tagandet- ”då skall det ord fulldordas, som står skrivet: ”Döden är uppslukad och seger vunnen” (v. 52-54). Enligt dispensationalismen händer detta före vedermödan – sju år tidigare. Men vad händer med människor som blir dödade efter detta, av vilka en del blir martyrer för Kristus? Den dispensationella tolkningen av detta kräver ytterligare en uppståndelse vid vedermödans slut för dessa. Alltså, om den sista fienden är berövad sin makt före vedermödan, måste den berövas sin makt igen efter vedermödan! Men om den sista fienden berövas sin makt på den ”yttersta dagen”, vilket bibeln påstår, då är den sista fienden den sista fienden!

Vad händer med martyrer under vedermödan? Johannes såg människor som vägrade att tillbedja vilddjuret och som blev halshuggna. Men ”de blev åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år … Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen” (Upp 20:4-6). Dispensationalismen hävdar att detta är människor, som har lidit martyrdöden efter församlingens uppryckande, och som kommer att uppstå vid slutet av vedermödan. Men eftersom uppståndelsen kommer att äga rum vid uppryckandet – vilket båda sidor håller med om – och om uppryckandet äger rum före vedermödan, hur kan då en uppståndelse för vedermödans martyrer vara ”den första uppståndelsen”? Å andra sidan, om den ”första uppståndelsen” är en kroppslig uppståndelse före vedermödan, skulle dessa vedermödans martyrer bli uppståndna före de led martyrdöden ! Men om man förlägger uppståndelsen vid SLUTET, vilket bibeln gör, så uppnås en skriftenlig harmoni. Oavsett hur vi tolkar Upp 20:4-6, eller om martyrerna levde under de inledande århundradena, under den mörka medeltiden, eller under den här tidsålderns avslutande år, så kan alla synsätten innefattas utan konstgjorda tillägg till ordet, om vi förlägger uppståndelsen vid slutet.

Fram till dess att undervisningen om det hemliga uppryckandet dök upp (det har förhållandevis sent ursprung), skulle tanken på att någon kunde bli frälst EFTER Herrens återkomst, ha ansetts mycket underlig! Undervisade församlingen någonsin under de första arton århundradena av dess historia om detta? Trofasta predikanter under århundradena framhöll vad Jesus och apostlarna undervisade – om att vara nyktra, vakna, väntande på Herrens återkomst. Petrus såg på fördröjningen av Herrens ankomst som Guds ”långmodighet”, som ytterligare tid för människor att omvända sig (2 Petr 3:9). Uppenbarligen trodde han inte att människor skulle bli frälsta efter Herrens ankomst!

Men med undervisningen om räddning via uppryckande, råder inte det akuta läget. Om man missar uppryckandet, enligt vad som undervisas nu, så kan man ändå bli frälst!

Enligt The Late Great Planet Earth kommer inte bara människor att bli frälsta efter uppryckandet, utan detta kommer att vara den mest framgångsrika evangelisationsperiod som jorden någonsin har upplevt! ”Efter det att de kristna är borttagna, kommer Gud att uppenbara sig på ett speciellt sätt för 144.000 kroppsliga, bokstavliga judar, som kommer att vara starkt övertygade om att Jesus är Messias. De kommer att vara 144.000 judiska Billy Graham som släpps lösa i den här världen – världen kommer aldrig att få uppleva en evangelisationsperiod som denna … De kommer att få se det största antalet omvändelser i hela historien”.

Föreställ er detta – massor av människor som blir frälsta efter Herrens ankomst (uppryckandet)! Vi kan bara säga, att detta aldrig har varit den bibliska eller den historiska uppfattningen inom församlingen. Men nu har en del församlingar kungjort ett tillägg till sina tillkännagivanden: ett formellt tillkännagivande från församlingens ledarskap till avfällingar och syndare!

Dessa, antar man, kommer att omvända sig och bli frälsta efter Herrens ankomst vid uppryckandet. Om vissa hade tvivlat tidigare på kristendomen, kommer de nu i ett läge med millioner som ”saknas”, att bli helt övertygade! De kommer att samlas till ett krismöte – dessa människorna som missade uppryckandet – för att välja nya ledare så att församlingens arbete kan fortsätta.

En frälsningsplan av annat slag?

En del tror, att Gud kommer att ha en frälsningsplan av annat slag efter uppryckandet som sker före vedermödan! Som en författare skriver: ”Nu kan vi bli frälsta genom Kristi blod; men efter uppryckandet måste människorna ge sitt eget blod för att bli frälsta – det kommer att bli martyrernas väg till himlen”! En annan framkastar tanken om att människor då kommer att bli frälsta eller gå förlorade, beroende på hur de behandlar judarna. En traktat framför mig säger: ”Om du skulle bli lämnad kvar, när Jesus kommer … förfölj inte judarna … ge dem stöd i deras svårigheter. För detta kan leda till din frälsning … de som har skyddat och tagit hand om judarna … som har gömt dem, givit dem mat och kläder kommer att befinnas värdiga inträde i riket”.

Konceptet är antagligen baserat på Jesu ord i liknelsen om fåren och getterna. Till de rättfärdiga – fåren – kommer Jesus att säga, att de gav honom att äta, att dricka, gav honom härbärge och besökte honom i fängelse. Och de kommer att fråga honom, när de såg honom i dessa omständigheter. Hans svar blev: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa MINA MINSTA BRÖDER, det haven I gjort mot mig” (Matt 25:40).

Dispensational-tron, att ”mina minsta bröder” betyder judar under vedermödan, introducerar en tredje klass av människor i liknelsen – förutom fåren och getterna. Detta kan inte försvaras, eftersom Jesus inte talade om en speciell klass av människor, utan kallade helt enkelt fåren, de rättfärdiga, ”mina minsta bröder”. Det är inte annorlunda än om han hade sagt: ”Mina bröder, därför att ni gjorde detta mot de minsta – de hungriga, de törstiga, de sjuka, de betryckta”, osv. Beviset för detta är uppenbart, eftersom ordet ”bröder” förekommer endast när Jesus tilltalade fåren. När han tilltalade getterna, är ordet ”bröder” frånvarande, vilket följande jämförelse visar: Till fåren: ”Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matt. 25:40)

Till getterna: ”Vad helst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, har ni ej heller gjort mot mig.” (Matt. 25:45)

Om man läser hela sammanhanget, blir betydelsen klar. Om med ”mina minsta bröder” avsågs en speciell klass av människor – i stället för en benämning på dem som kallas ”får” – skulle detta ha blivit tydligt i den andra avdelningen också. Dessutom, Kristi ”bröder” kan knappast betyda judarna som grupp- i betydelsen människosläkte – därför att Jesus själv sa (vilket också Matteus omtalar) att alla som gör Faderns vilja är hans bröder (Matt 12:48-50). Det är en relation baserad på NÅD, inte HÄRSTAMNING!

Ingen vet den dagen och den stunden

Om och om igen har bibeln betonat att Herrens ankomst inträffar plötsligt, att tiden är okänd, att ingen människa vet dagen eller timman för tidsålderns slut. Men om uppryckandet är en händelse, som äger rum sju år före slutet, då skulle tusentals människor kunna bestämma det exakta datumet! Allt de skulle behöva göra, är att räkna sju år från den tid då alla babies och kristna ”saknades”.

Om några frågor återstod, skulle ett besök på kyrkogården förse med alla bevis för att uppryckandet hade ägt rum. Genom att gräva i gravarna efter kända kristna – en gudfruktig mormor, en överlåten pastor, eller en baby som nyligen dött – och att finna deras kistor tomma, skulle det bli uppenbart att uppståndelsen hade ägt rum. Det skulle inte ta lång tid för tusentals att få veta, vad som hade hänt – och att räkna ut det exakta datumet för tidsålderns avslutning. Men eftersom bibeln lär, att ingen människa vet dagen eller stunden när slutet kommer, är det tydligt att uppryckandet inte är en särskild händelse sju år före slutet.

Den beskrivning som Jesus gav beträffande sin återkomst utesluter tanken på två särskilda händelser. ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med alla sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Detta kan inte vara en hemlig Kristi ankomst, när han kommer ensam, därför att han kommer i härlighet med änglarna. Det är vid denna tidpunkt som varje människa får sin vedergällning. Detta kan knappast passa in med tanken om att uppryckandet är en tidigare händelse, för i så fall skulle många redan ha blivit upptagna och belönade! ”Den som blyges för mig och för mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark 8:38). Om det hade funnits en tidigare Kristi ankomst, när han kom ensam, med ett hemligt uppryckande, skulle hans blygsel eller icke-blygsel för människor redan ha ägt rum. Varför skulle han då tala om dessa händelser i samband med sin ankomst i härlighet med änglarna?

De kristna i Tessalonika fick uthärda ”förföljelser och lidanden” av icke troende (2 Tess 1:4). Men Paulus uppmuntrade dem med sanningen om att de skulle få ”hugnad” från sina lidanden ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”, för ”han kommer för att förhärligas i sina heliga” (se 2 Tess 1:7-10).

I detta sammanhang, såväl som i de övriga, är de rättfärdigas belöning och det fördärv som ska drabba de onda sammanvävda med varandra i tiden, och båda inträffar vid Herrens ankomst. Vi noterar också att när Jesus kommer för att befria sina lidande heliga, så kommer han i ”lågande eld”. Inget hemligt uppryckande här!

När kommer Herren att låta straffet drabba de onda å ena sidan, och å andra sidan låta de heliga få hugnad? Svaret är klart: ”NÄR Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”. Tidpunkten när han blir förhärligad är också tidpunkten när fördärv drabbar de onda. Det finns ingen intervall på sju år mellan de två.

Två skeden i en andra ankomst?

Författarens egna studier i bibeln, inklusive bibelns profetior, började vid tidig ålder. Under min tonårstid blev jag intresserad av, liksom människorna i Berea, att ”rannsaka skrifterna var dag” för att se själv, vad bibeln säger (Apg. 17:11).

De flesta av de kristna som jag kände på den tiden hade blivit influerade av ”dispensational” profetietolkning – att Jesus skulle komma tillbaka två gånger till: först vid ett hemligt uppryckande, sedan sju år senare i härlighet och makt vid tidens slut. Jag visste att Jesus hade kommit första gången, och att ”han skall för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning” (Hebr. 9:28), men var undervisade bibeln om en tredje Kristi ankomst? De flesta använde förstås inte termen tredje ankomst; det passade bättre att säga, att det fanns ”två skeden” i den andra ankomsten.

Den formuleringen verkade inte stämma för mig – det var som om man hade lagt till något för att få teorin att stämma. Om uppryckandet är ett särskilt skede, skilt från Kristi ankomst i makt och härlighet, då undrar man hur varje ”skede” kan vara den andra ankomsten? Om de är åtskilda händelser, med flera år emellan, skulle en ankomst som följer på den andra ankomsten vara den tredje! Men bibeln talar aldrig om en tredje ankomst, eller om ankomst i plural, och termen ”två andra ankomster” är självmotsägande.
I ett försök att förklara denna svårighet, går en del dispensational-författare så långt, att de argumenterar för att ”uppryckandet” inte är Kristi ANKOMST! En av dem uttrycker det så här: ”Sträng taget är uppryckandet INTE KRISTI ANDRA ANKOMST ALLS. Den andra ankomsten är den synliga, rumsliga, kroppsliga uppenbarelsen av Kristus på himmelens skyar när han återvänder till den här jorden … i makt och stor härlighet”. En annan säger: ”Den spännande händelse som både kommer att markera slutet på nådens dag och öppna dörren för den stora vedermödan är uppryckandet … Specifikt uttryckt: DETTA ÄR INTE KRISTI ANDRA ANKOMST, snarare är detta uppryckandet eller upptagandet av den sanna församlingen”. Men att försöka göra upptagandet till en särskild eller tidigare händelse, skild från Kristi ankomst, är påtagligt inkonsekvent i förhållande till bibelns utryckssätt. Jesus sa, ”Varen därför I ock redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen KOMMA” (Matt 24:44). Varför skulle Jesus påminna om beredskap för Människosonens ANKOMST, om uppryckandet äger rum före hans ankomst?

Jesus sa: ”Förvalten till dess jag kommer tillbaka” (Luk 19:13). Hur skulle församlingen kunna förvalta till dess han kommer, om församlingen kommer att bli uppryckt sju år före hans ankomst? Jesus sa: ”Jag skall komma igen, och taga eder till mig” (Joh 14:3). Uppenbarligen är det när Jesus kommer, som han tar sitt folk till sig.

Upptagandet är inte sju år före hans ankomst!

Helt i överensstämmelse med denna Jesu undervisning förmanade apostlarna: ”Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens TILLKOMMELSE … ty ännu en helt liten tid, så KOMMER den som skall KOMMA, och han skall icke dröja” (Jak 5:7, Hebr. 10:37). Återigen, varför uppmana bröderna att vara tålmodiga tills Herrens ANKOMST, om deras verkliga hopp var ett uppryckande före hans ankomst?

Paulus talar om kristna som ”väntar” på vår Herres, Jesu Kristi, UPPENBARELSE (COMING eng. övers.) (1 Kor 1:7). Om han trodde, att kristna skulle tas upp till himmelen vid ett hemligt uppryckande sju år före Herrens ankomst, varför talade han inte om att de kristna väntade på det? Paulus ansåg helt klart, att uppryckandet inte var en särskild händelse. Till och med i sammanhanget om ”uppryckandet”, är han tydlig och kallar upptagandet av troende ”Herrens TILLKOMMELSE!” (COMING eng. övers) (1 Tess. 4:15).

Med dessa saker i åtanke, finner vi det mycket krystat att författare påstår, att uppryckandet inte är Herrens ankomst.

Urskiljer grekiska ord två händelser?

Men hur förhåller det sig med betydelsen av de grekiska ord, som används för att beskriva den andra ankomsten? En författare säger: ”De två faserna av Kristi andra ankomst är tydligt åtskilda i grekiskan.”

‘Parousia’ är när han kommer för att hämta sina heliga …
’Apokalupsis’ (uppenbarelsen, manifestationen) är när han kommer med sina heliga”.
Men, som vi ska se, istället för att de grekiska orden skulle tyda på två särskilda händelser, så används de olika orden utan åtskillnad!

Följande är en lista på sex grekiska ord som beskriver Kristi andra ankomst, varje ords specifika mening, och en representativ vers i vilken varje ord används:

Parousia (den personliga närvaron av en som kommer, anländer): ”Så biden nu tåligt … intill Herrens tillkommelse” (Jak 5:7)
Apokalupsis (uppenbarelse): ”Herren uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar” (2 Tess 1:7)
Epiphaneia (manifestation, härlighet): ”Vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse” (1 Tim 6:14)
Phaneroo (att visa sig uppenbar): ”När han uppenbaras, skola vi bli honom lika” (1 Joh 3:2).
Erchomai (att komma från en plats till en annan): ”Förvalten till dess jag kommer tillbaka” (Luk 19:13).
Heko (ankomstens tidpunkt): ”Hållen fast, till dess jag kommer” (Upp 2:25).

Det första ordet på listan, parousia, betonar den faktiska, personliga närvaron av en som har kommit (anlänt). Ingenting i detta ord för tanken till hemlighet. Det var i vanligt bruk, som när Paulus talade om Titus ankomst (parousia) (2 Kor 7:6), att Stefanas har kommit hit (parousia) (1 Kor 16:17), och att han själv kommer (parousia) till Filippi (Fil 1:26). Paulus använde detta ord i det bekanta sammanhanget om uppryckandet, som talar om ”Herrens tillkommelse (parousia)”, när troende kommer att bli bortryckta på skyar Herren till mötes (1 Tess 4:15-17).

Men Paulus bruk av detta ord här, kan knappast betyda en händelse skild från Herrens ankomst vid tidens slut, eftersom han i sitt andra brev till Tessalonikerna placerar parousia EFTER den laglöses välde – inte före! När han talar om ”vår Herres tillkommelse (parousia)” och ”huru vi skola församlas till honom”, säger Paulus att ”Herren skall tillintetgöra (den laglöse) med sin tillkommelses (parousia) uppenbarelse” (2 Tess 2:8).

Petrus, liksom Paulus, talade om Herrens ”tillkommelse (parousia)” vid tidens slut, när ”himlarna skola med dånande hast förgås och himlakropparna uppösas av hetta”. Han uppmanade kristna att ”förbida … Guds dags tillkommelse (parousia), varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta” (2 Petr 3:4-12). I inget av dessa fall kan parousia betyda ett uppryckande före vedermödan.

Det bör också uppmärksammas här, att pluralformen av ordet parousia inte används i samband med Herrens ankomst. Den bestämda artikeln används konsekvent. Det är inte en Herrens ankomst, utan Herrens ankomst i bestämd form.

Petrus uppmanade kristna, att ”sätta sitt hopp till slutet (eng.övers) och den nåd som bjudes eder i och med Jesu Kristi UPPENBARELSE (apokalupsis)” (1 Petr 1:13). De som undervisar, att Kristus först kommer vid UPPRYCKANDET möter stora svårigheter här. Det skulle inte vara nödvändigt för kristna att hoppas på slutet för den nåd som bjudes dem vid Kristi UPPENBARELSE, om, i själva verket, denna nåd skulle ges dem vid ett särskilt uppryckande sju år tidigare! I det närmast föreliggande sammanhanget talade Petrus om att ”detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid Jesu Kristi UPPENBARELSE (apokalupsis)” (v.7). Kristna ”väntar på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse (apokalupsis)” (1 Kor 1:7).

Men, återigen, varför skulle kristna vänta på ”uppenbarelsen”, om uppryckandet kommer sju år tidigare?
Enligt bibeln är apokalupsis – uppenbarelsen av Kristus – när kristna kommer att församlas; detta är när de möter Herren; detta är den dag på vilken de väntar. Alltså kan inte uppryckandet vara en händelse och uppenbarelsen en senare händelse.

Istället för att två faser ”tydligt urskiljes i grekiskan” genom termerna parousia och apokalupsis, används båda på ett sätt som pekar på en händelse, Kristi andra ankomst vid tidens slut.

Ett annat ord som används för att beskriva Kristi återkomst, epiphaneia, talar om manifestation och ära som åtföljer vår Herre när han kommer. Ingen tillämpar detta på en hemlig återkomst före vedermödan, därför att Kristus kommer att döda ”den Laglöse med sin tillkommelses uppenbarelse (epiphaneia)” (2 Tess 2:8). Med detta i tankarna, lägg också märke till att kristna uppmanas att ”… utan fläck och tadel hålla vad jag har bjudit, intill vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse (epiphaneia ), vilken han när tiden är inne skall låta oss se, konungarnas konung och herrarnas herre” (1 Tim 6:14-15). Varför skulle kristna uppmanas att hålla vissa bud tills epiphaneia – den härliga uppenbarelsen – om uppryckandet var sju
år före detta?

Det fjärde ordet på vår lista, phaneroo, betyder att visa sig uppenbar, avseende den uppenbara makten och härligheten i Kristi ankomst. ”När Överherden uppenbaras (phaneroo ), då skolen I undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans” (1 Petr 5:4). Om kristna hade blivit uppryckta och fått segerkrans vid en tidigare Kristi ankomst, hur meningsfulla skulle då dessa ord vara? Som Johannes sa: ”Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras (phaneroo ), skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är” (1 Joh 3:2). Som kristna är det när Kristus kommer och uppenbarar sig – visar sig uppenbar – som vi skall bli lika honom. Ingenting finns här om en osynlig ankomst!

Istället för att de grekiska termerna skulle innebära två särskilda händelser, är fallet just det motsatta. De används utan åtskillnad. Jesus sa: ”Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens TILLKOMMELSE (parousia )” (Matt 24:37). Lukas beskrivning av samma skeende talar om att: ”Och såsom det skedde på Noas Tid … alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen UPPENBARAS (apokalupsis)” (Luk 17:26,30). ”Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det, skall Människosonen KOMMA (erchomai)” (Matt 24:44). Här används alltså parousia, apokalupsis och erchomai alla om samma händelse.

Erchomai används i sin tur för att beskriva samma händelse som heko : ”Ty ännu en helt liten tid, så KOMMER (heko) den som skall KOMMA (erchomai), och han skall icke dröja” (Hebr 10:37).

Heko och parousia används tillsammans: ”Huru går det med löftet om hans TILLKOMMELSE (parousia)? … Herrens dag skall KOMMA (heko) såsom en tjuv om natten” (2 Petr 3:10). Parousia och epiphaneia är sammanlänkade; Den laglöse kommer att tillintetgöras genom Kristi ”TILLKOMMELSES (parousia)” ”UPPENBARELSE (epiphaneia)” (2 Tess 2:8). Vi vet också, att parousia talar om samma sak som phaneroo, därför att båda uttrycken används i samma sammanhang: ”Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång UPPENBARAS (phaneroo), kunna frimodigt träda fram och icke med skam nödgas gå ort ifrån honom vid hans TILLKOMMELSE (parousia)” (1 Joh 2:28).

Vi ser alltså att alla dessa grekiska ord används utan åtskillnad. Precis som i svenskan framställer orden olika nyanser betydelsen. Men att försöka splittra upp Kristi återkomst i två ”faser” eller ”ankomster”, på grundval av en skenbar åtskillnad i de grekiska termerna är fullständigt konstlat.

När Jesus uppsteg till himlen och hans lärjungar stod och såg på, sa två änglar: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen” (Apg 1:11). Det faktum att de inte ”såg” honom fara upp till himlen i två uppstiganden, talar naturligtvis emot att hans andra ankomst skulle vara i två faser.

Komma ”för att hämta” och komma ”med” de heliga

Vad ska vi anse om det vanliga argumentet som ges – att eftersom Herren ska komma ”med” sina heliga (Judas 14), så måste det finnas en tidigare Herrens ankomst ”för att hämta” de heliga till himlen? I själva verket använder bibeln aldrig uttrycket komma ”FÖR ATT HÄMTA” de heliga. I stället för att tala om att troende blir uppryckta till himlen, beskriver avsnittet om uppryckandet i själva verket hur dessa blir ”bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1 Tess 4:17).

Vart de tar vägen efter mötet med Herren på skyarna förklaras inte i texten. När det talas om att troende kommer att uppstå för att ”MÖTA” Herren i luften används ordet apantesis. Det användes för att beskriva en konungs eller regents ankomst för att besöka en stad. Denne skulle, när han närmade sig, mötas av invånare, som då skulle följa honom på den sista resan resan in i staden.

Om detta har samma betydelse här, när Herren nedstiger från himlen, kommer troende att uppstå och ”bli bortryckta upp i luften, Herren till mötes”, för att komma med honom. Detta kräver inte en särskild ankomst. Apantesis framträder igen i liknelsen om de tio jungfrurna som ”togo sina lampor, och gingo ut för att MÖTA brudgummen” (Matt 25:1). Efter att de gick ut för att ”möta” honom, återvände de ”med honom”.

Ett sista bruk av ordet apantesis framträder i samband med Paulus resa till Rom. ”Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii…och då vi hade kommit in i Rom …” (Apg 28:15-16). Antag att männen som gick för att möta Paulus berättade om sina planer – att de hörde att Paulus var på väg till Rom, och att de var på väg för att möta honom. Antingen de förklarade det eller inte, det faktum att de var på väg att möta honom, antyder att de skulle komma tillbaka tillsammans med honom. Ingen skulle tolka detta, som att de skulle möta Paulus, gå tillbaka dit där han hade varit, tillbringa litet tid där, för att slutligen komma med honom till Rom!

Oswald J. Smith, den berömde missionären, pastorn och sångförfattaren sammanfattar det hela i dessa ord: ”Jag förstod också, att ordet ‘möta’ i 1 Tess 4… betydde ‘återvända tillsammans med’ och inte ‘stanna kvar på’ mötesplatsen. När bröderna från Rom mötte Paulus, återvände de omedelbart till staden med honom. När jungfrurna mötte brudgummen följde de honom tillbaka till bröllopet. När de heliga möter Kristus i luften … kommer de att återvända med honom … Det finns inget hemligt uppryckande. Den teorin måste avsiktligt läsas in i sammanhanget”.

Men oavsett hur vi tolkar ordet ”möta” eller uttrycket ”komma med”, så kan inte Judas 14 ge tyngd åt uppfattningen om två faser. Det finns välgrundade orsaker för att tro, att de ”heliga” som omnämns i denna vers är ÄNGLARNA som kommer med Herren! ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga” (Jud 14). Ordet som översätts med ”heliga” är hagios, som helt enkelt betyder ”helig”. Användningen av själva ordet kan tyda på änglar eller människor, men i detta sammanhang tror vi att betydelsen är änglar.

Pulpit Commentary säger: ”De ‘tiotusentals helgon’ (eng. övers) … översätts bättre med ‘tiotusentals heliga’ … Därför att ‘de heliga’ som avses här är änglarna ”. Detta passar perfekt med Jesu ord som talade om att han skulle komma med de heliga änglarna – där helig är samma ord, hagios, som används i Judas 14. ”Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga (hagios ) änglar (eng. övers) med honom” … (Matt 25:31). ”Den som blyges för mig … för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer … med de heliga (hagios ) änglarna” (Mark 8:38).

Uttrycket ”mångtusen heliga” (använt i Judas 14) framträder också i 5 Mos 33:2, ett sammanhang som allmänt anses hänvisa till änglar: ”Herren kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ur hopen av mångtusen heliga”.

Pulpit Commentary understryker att den bästa översättningen är just ”mångtusen heliga” och att hänsyftningen är på änglar.

Matthew Henry Commentary säger samma sak: ”Hans uppenbarelse var underbar: Han sken som solen när han trädde fram i sin makt. Till och med Seir och Paran, två berg på visst avstånd, upplystes av den gudomliga härligheten som framträdde på berget Sinai … Han kom med sina heliga änglar … Därför sägs lagen vara given genom änglars försorg, Apg. 7:53; Hebr 2:2″.

Om uttrycket ”mångtusen heliga” avsåg änglavarelser i 5 Mosebok, är det inte inkonsekvent att tro att samma uttryck kan betyda änglavarelser i Judas 14. Denna ståndpunkt har ytterligare stöd i sammanhanget, eftersom dessa heliga är associerade med Kristus i verkställandet av dom över de ogudaktiga. ”Se Herren kommer med sina mångtusen hagios (heliga), för att hålla dom över … alla de ogudaktiga” (Judas 14-15). Vi tror att detta är änglavarelsers sak, inte kristnas.

Som bibeln säger: ”Så skall det ock ske vid tidens ände; änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen” (Matt 13:49-50). ”När Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”. (2 Tess 1:7).

Är detta vad Bibeln lär?

Författaren läste en gång genom hela Nya Testamentet med det uttryckliga syftet att anteckna alla bibelställen, som undervisar om att Kristi Återkomst kommer att inträffa i två faser. Det fanns inte ett enda. Min slutsats blev den samma som Oswald J. Smith står för: ”Vi kan gå igenom alla författare i Nya Testamentet, och vi kommer inte att träffa på någon antydan om en Herrens ankomst i två faser … Det finns ingen vers i bibeln som ens nämner det.”.

Denna slutsats är allmänt vedertagen av personer med olika församlingsbakgrund. Den berömde bibelkommentatorn G. Campbell Morgan sa: ”Tanken på en särskild och hemlig Kristi ankomst är … utan någon biblisk grund överhuvud taget”.

Eller betänk följande uttalande av Pat Robertson: ”Om vi antar att vedermödan kommer att vara en världsvid tid av förföljelse i framtiden, då måste jag säga att kristna verkligen kommer att gå igenom den. Jag finner inte i bibeln undervisning om att kristna kommer att bli ”uppryckta” före vedermödan … Bibeln undervisar om Kristi ankomst vid två tillfällen – en vid hans födelse; den andra är hans triumferande återkomst. Det finns ingen tredje ankomst vid ett hemligt uppryckande”.

Wilfrid Meloon berättar om hur han en gång hörde Charles Fuller säga i sitt radioprogram: ”Det finns inte en enda vers i hela Nya Testamentet, som undervisar om församlingens uppryckande före vedermödan – men, jag tror ändå på det”. Han uppskattade Charles Fuller, men blev förbryllad av detta uttalande. Hur betydelsefull kan en lärosats vara – vad än det är – om ”inte en enda vers” i bibeln undervisar om den?

Fastän undervisningen om två faser de facto inte omnämns i bibeln, upplever kristna som tror på detta sätt, att den rättfärdigas genom indirekta bevis från vissa ”bevistexter”, som vi nu ska studera. Först, Upp 4:1: ”Sedan fick jag (Johannes) se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter”.

En klar beskrivning av uppryckandet?

Scofield säger: ”Denna maning tycks klart visa på uppfyllelsen av 1Tess 4:14-17 (uppryckandet). Ordet ”församling” förekommer inte i Uppenbarelseboken förrän allt är uppfyllt”.

De Haan har samma uppfattning: ”Detta kortfattade sammanhang från Uppenbarelseboken är en av de klaraste beskrivningarna i bibeln av församlingens uppryckande”.

Eftersom ordet ”församling” inte framträder i Uppenbarelseboken, kapitel 4-18, påstår anhängare av dispensationell tolkning, att församlingen är borttagen från jorden under denna tid, och inte kommer med i bilden igen förrän i kapitel 19, som talar om bröllopsmåltiden och Kristi ankomst som konungarnas konung. Men om frånvaron av ordet ”församling” kan bevisa att församlingen är frånvarande i kapitlen 4-18, då måste vi också dra slutsatsen att församlingen är frånvarande i kapitel 19, eftersom ordet inte förekommer i det kapitlet heller! Inte heller förekommer det i kapitel 20 – eller kapitel 21!

Endast i ett yttrande i avslutningen av det sista kapitlet finner vi dessa ord: ”Jag, Jesus har sänt min ängel för att i församlingarna vittna om detta för eder” – inte den universella församlingen som helhet, utan de sju församlingarna i Asien (Upp 22:16).

Fastän ordet ”församling” inte framträder efter kapitel tre förrän i den sista delen av Uppenbarelseboken, är inte församlingen frånvarande i dessa kapitel. I Upp 13:7 läser vi att vilddjuret fick makt att ”föra krig mot de heliga”. Vers 10 nämner om ”de heligas ståndaktighet och tro” – ståndaktighet och tro mitt under förföljelse! De ”heliga” omnämns igen i kapitel 16, vers 6. I kapitel 17 läser vi om den babyloniska kvinnan ”drucken av de heligas blod” (vers 6) och att ”i henne såg man heliga mäns blod” (Upp 18:24).

Den dispensationella uppfattningen är att de heliga som omnämns i dessa kapitel inte är församlingens heliga, utan vedermödans heliga. Men när vi finner ordet ”heliga” i kapitel 19, så försäkrar man oss att detta avser församlingen! ”Ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent. Det fina linnet är de heligas rättfärdighet” (Upp 19:7-8).

Fotnoten i Scofields bibelöversättning säger: ”Lammets hustru här är ‘bruden’, Församlingen”. Men för att vara konsekvent, om de heliga i Uppenbarelseboken 19 är församlingens heliga, hur kan vissa rättmätligen påstå, att de heliga som nämns i kapitlet före (kapitel 18), i kapitlet dessförinnan (kapitel 17), i kapitlet dessförinnan (kapitel 16), och i kapitel 13 är ett annat slags heliga? Detta är helt klart godtyckligt.

Uppryckandet är inte ämnet i Upp 4:1, det återger helt enkelt Johannes upplevelse – i andehänryckning – av himlen. Detta bevisar lika lite, att vi borde rikta blicken mot himlen för att finna församlingen där, som att när Johannes blir tagen till öknen, till Babylon, detta skulle bevisa att församlingen var där! (Upp 17:3-5). När de olika skådeplatserna i Uppenbarelseboken uppenbarar sig, framställs Johannes befinna sig på olika platser – på jorden (han ser en ängel ”komma ned (inte gå ned) från himmelen” – Upp 10:1, 18:1, han mäter vad som ser ut att vara ett jordiskt tempel, eftersom dess förgård är nedtrampad av hedningar (Upp 11:1), han ställer sig i sanden vid havet och ser ”ett vilddjur stiga upp ur havet” (Upp 13:1). Helt klart kan inte Johannes vara en konsekvent symbol för församlingen i himlen i dessa kapitel.

Frälst ut ur ”prövningens stund”

En annan dispensationell ”bevistext”, också från Uppenbarelseboken, innehåller Jesu ord till församlingen i Filadelfia: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall och jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund, som skall komma över hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov” (Upp 3:10). De som använder denna vers som försvar för åsikten om ett hemligt uppryckande, måste förutsätta att ”prövningens stund” är densamma, som vad de kallar ”den stora vedermödan” vid slutet av denna tidsålder. De måste också förutsätta nödvändigheten av uppryckande från denna världen för frälsning ut ur denna prövningens stund!

I dess primära tillämpning måste detta löfte gälla församlingen i Filadelfia, belägen i Mindre Asien, under första århundradet. Blev människorna i denna församling bevarade från en världsvid prövningstid? Lika säkert som att löftet var sant, så blev de det. Men för detta var inte ett uppryckande nödvändigt. Vi tror att de blev bevarade genom Guds makt och nåd. Om Gud infriade sitt löfte till dem, skulle ”prövningens stund” – vad än den exakta innebörden av detta uttryck är – ha inträffat under deras levnadsdagar. Detta kan knappast ge bevis för ett hemligt uppryckande, för att undkomma en period av stor vedermöda 2.000 år senare.

En del tror att de sju församlingarna i Asien representerar sju på varandra följande tider för församlingen, som sträcker sig från det första århundradet till uppryckandet. Om så är fallet, kan inte budskapet till församlingen i Filadelfia syfta på uppryckandet, eftersom Filadelfia är den sjätte församlingen i ordningsföljden, inte den sista (den sjunde)! Om budskapet till Filadelfiaförsamlingen visar på en räddning genom uppryckande måste församlingens olika tider vara 1,2,3,4,5,7,6!

Vi tror att församlingen kan bevaras från en prövningens stund – vilken tid det än gäller – utan att bli uppryckt från världen! Denna princip kan slås fast genom att jämföra följande skriftställen: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud (ord) om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund, som skall komma över hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov.” (Upp 3:10). ”De hava hållit ditt ord … Jag beder icke, att du skall taga dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda.” (Joh. 17:6,15).

Båda dessa sammanhang är Jesu ord. Båda nedtecknades av Johannes. Människorna i båda sammanhangen har hållit ordet. Eftersom de har hållit ordet kommer Gud att ”bevara dem”. I ett av sammanhangen bevaras de från prövningens stund; i det andra bevaras de från det onda. Detta är uttryck som har nära relation till varandra, liksom i Herrens bön: ”Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från det onda” (Matt 6:13). Om troende kan bevaras från ondskan i världen utan att tas ut ur världen – som i ett av sammanhangen – då är det med säkerhet så, att de inte behöver bli uppryckta bort från prövning i den andra.

Fastän Uppenbarelseboken 3:10 antagligen hade en specifik betydelse och uppfyllelse i Filadelfiaförsamlingen, finns här också ett löfte om Guds bevarande makt i alla prövningens stunder, i alla århundraden, alla år, alla dagar – inte endast denna tidsålders sista sju år. Paulus skrev: ”Inga andra frestelser (prövningar) hava mött eder än sådana som vanligen möta människor, och Gud … skall icke tillstädja, att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma skall han också bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den”. (1 Kor 10:12-13). ”Så förstår Herren att frälsa de
gudfruktiga ur prövningen” (2 Petr 2:9). Jaebes bad: ”Avvänd, vad ont är … och Gud lät det ske som han begärde” (1 Krön 4:10). Och vi, idag, kan också ”genom Guds makt bli genom tro bevarade till en frälsning” (1 Petr 1:5), eftersom Gud ”förmår att bevara eder från fall” (Judas 24). Guds bevarande makt och räddning från prövningar kan erhållas utan ett hemligt uppryckande!

”Räddning” – från vad?

Ännu ett bibelsammanhang bör uppmärksammas här: ”Men vaken alltjämt och bedjen, att I mån kunna UNDFLY allt detta som skall komma och kunna bestå inför Människosonen” (Luk. 21:36). Här är en vers om bön för att ”räddas”, men återigen, ingenting om att församlingen ska bli uppryckt ur denna världen för att detta ska kunna genomföras! Jesus bad i sin bön: ”Jag beder ICKE, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh. 17:15).

Skulle Jesus be på ett sätt och säga till lärjungarna, att de skulle be på ett annat sätt? Med vad är detta ord ”räddning” förbundet? Är det räddning från en tidsperiod – enligt dispensationalismen en stor
vedermöda under de sista sju åren av den här tidsåldern? Texten säger inte det. Sammanhanget utvisar att hänvisningen är till ”DEN DAGEN”, den tid då troende kommer att samlas för att möta Herren på skyar och förödelse ska drabba världen. ”Himmel och jord skola förgås (tidsålderns avslutning) … tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att DEN DAGEN kommer på eder oförtänkt; ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare. Men vaken alltjämt och bedjen, att I mån kunna undfly allt detta som skall komma och kunna bestå inför Människosonen” (Luk 21:33-36). Om troende inte längre skulle vara på jorden – om de skulle bli bortryckta sju år före slutet – hur skulle ”den dagen” kunna komma över dem oförtänkt?

Jesus lovade att de som är vaksamma under bön och inte hänger sig åt att äta och dricka i övermått, ska undkomma förödelsen på DEN DAGEN. Samma grundläggande budskap framfördes av Paulus: ”Herrens DAG kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ’Allt står väl till, och ingen fara är på färde’, då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att DEN DAGEN kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn … vi höra icke natten till … låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka … ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus” (1 Tess 5:1-9).

Lägg märke till hur DEN DAGEN omnämns i sammanhanget. Den kommer att bringa ”plötsligt fördärv” över icke troende ”och de skola förvisso icke kunna fly undan”. Kristna skall emellertid kunna fly undan. De är inte bestämda till vrede. De kommer att bli bortryckta på skyar Herren till mötes medan förödelse drabbar jorden nedanför dem.