I den svenska debatten om den arabisk-israeliska konflikten har en viktig faktor försummats.
Den palestinska flyktingfrågan har behandlats utförligt – och ofta ensidigt – och ses som en av stötestenarna för en fredlig lösning på konflikten. De palestinska flyktingarna har också ett eget flyktingorgan, UNRWA, till skillnad från alla andra flyktingar i världen.
I anslutning till det första arabisk-israeliska kriget och Israels bildande 1948 uppstod också ett annat flyktingproblem. Nämligen den judiska flykten eller fördrivningen från arabvärlden av en befolkning på nära 860 000 judar.
Och trots att dessa flyktingar var åtminstone 150 000 fler än de palestinska, har frågan om de judiska flyktingarna inte uppmärksammats i Sverige. I den mån frågan alls har behandlats i debatten eller i facklitteraturen har det gjorts på ett bagatelliserande och osakligt sätt. Främst har man skyllt flykten av de över 99% av judarna från arabvärlden på ”sionistiska agenter”!
80% av judarna fördrevs från arabvärlden
Men en folkgrupp flyr inte från länder där de och deras familjer bott i hundratals eller tusentals år utan mycket goda anledningar. När det gällde dessa flyktingar var det i 80% av fallen fråga om ”push” snarare än ”pull” enligt undersökningar av organisationer för judar från arabvärlden.
Judarna från arabvärlden blev inte flyktingar på grund av att de befann sig i krigszoner, eller i korselden mellan stridande parter, utan som en följd av planerade åtgärder från de arabiska regeringarnas sida. Dessa åtgärder var kollektiva bestraffningar mot en liten minoritetsgrupp. Skälet var att delar av samma folk beviljades en stat i ett litet område som ledarna för arabvärlden såg som enbart sitt eget.
Från arabiska delegater framfördes hotfulla uttalanden – före FN-omröstningen 1947
Inför FN-omröstningen 1947 om en delning av det brittiska mandatet Palestina hade arabiska delegater kommit med hotfulla uttalanden om vad som skulle ske med judarna i fall en judisk stat bildades. En representant för den egyptiska delegationen, Heykal Pasha uttalade sig inför FN:
“Om en judisk stat skulle grundas, kan ingen förhindra oroligheter. FN får inte glömma att den föreslagna lösningen kan riskera en miljon judars liv som lever i de muslimska länderna. En delning av Palestina kan leda till antisemitism i dessa länder som är svårare att få bukt med än den antisemitism som de allierade försökte eliminera i Tyskland. Om FN beslutar att dela Palestina, kan de bli ansvariga för massakrer på ett stort antal judar.”
De judiska minoriteterna skulle göras statslösa och deras tillgångar konfiskeras
I ett memorandum till FN:s Ekonomiska och sociala råd i januari 1948 bifogade den Judiska Världskongressen ett lagförslag från Arabförbundet. Där beskrevs vilka åtgärder Arabförbundets medlemsländer skulle vidta om en judisk stat bildades. De judiska minoriteterna skulle göras statslösa och deras tillgångar konfiskeras. Misstänkta sionister skulle arresteras. Dessa hot sattes också i verket. Först bland de fria arabstaterna och senare också bland de som blev fria från franskt kolonialstyre.
Ofta hävdas att muslimer och judar i arabvärlden levde i harmoni och jämlikhet innan sionismen framträdde och Israel bildades.
Men förföljelserna var inga nya fenomen
Judar har levt i Mellanöstern och Nordafrika i hundratals eller tusentals år innan området blev muslimskt, erövrade av den nya religionen islam på 600-talet e Kr. Judarna, i likhet med kristna minoriteter, levde som andra klassens medborgare, dhimmis, i sina arabiska (och muslimska) hemländer.
De var från tid till annan tolererade, men deras situation var alltid osäker, beroende av härskarnas eller mobbens godtycke. Skillnaden mellan de judiska och de kristna minoriteterna var att de senare ofta hade skyddsmakter som tog till vara deras intressen, medan judarna saknade ett sådant skydd.
Judarna som flydde eller fördrevs har inte blivit kompenserade för sina konfiskerade egendomar
Den israeliske araben, Sabri Geries, PLO-medlem och f.d. chef för Israelavdelningen för Institutet för Palestinska Studier i Beirut, skrev den 15 maj 1975 i Beiruttidningen An-Nahar:
”Det är inte sant att främmande makter – särskilt Tsar-Ryssland, Nazi-Tyskland, Storbritannien och USA – var de enda bakomliggande faktorerna till de förhållanden som ledde fram till Israels tillkomst. Araberna tog också en del i förloppet; det är sorgligt att säga, men de gjorde det mycket aktivt. När Israel upprättades den 14 maj 1948 hade det en befolkning på ca 660 000 judar. I dag (1975) är antalet 3 miljoner och 1,5 miljoner av dem kom till Israel från åtta arabiska stater – samtliga medlemmar i Arabförbundet, representerande varje slags regim som finns i arabvärlden; monarkistiska, revolutionära, progressiva. Det här är knappast platsen att beskriva hur judar i arabiska länder drevs ut ur sina urgamla hem, hur de skändligen deporterades sedan deras ägodelar konfiskerats eller övertagits till lägsta möjliga pris …”
1948 fanns ca 860 000 judar i arabvärlden. I dag finns mindre än 5 000 kvar, främst i Marocko och Tunisien. De som flydde eller fördrevs har inte blivit kompenserade för de egendomar som konfiskerades från dem. De utgör en majoritet av Israels befolkning. FN:s Flyktingkommissariat har upprepade gånger bekräftat att judarna från arabvärlden är genuina flyktingar. USA:s kongress har enhälligt beslutat att när förhandlingar upptas mellan parterna om flyktingfrågan ska USA kräva att denna glömda flyktinggrupp och deras legitima krav att behandlas.
Lämna ett svar