Nya uppgifter om läraren som bragtes om livet i Afrika

Assar, Sven-Allan och Alvar 4 — Sven-Allan, Alvar och Assar tittar intresserat in i kusinen Johns kamera för drygt 65 år sedan.

Idag skulle min bror Assar ha fyllt 72 år. Men för drygt 33 år sedan hände det ofattbart förfärliga.

En sen kväll i april 1985 tränger sig några beväpnade män in i hans hem i Kenya och öppnar eld. Hans hustru Anita och äldsta dottern Ann-Margréth, som märker faran, springer då ut genom en bakdörr för att hämta hjälp. De yngre barnen Magdalena och David sover redan i sina sängar.

Assar, som står i duschen, märker ingenting förrän han kommer ut i hallen. Då blir han genomborrad och nedmejad av flera gevärskulor. Assar ramlar ihop, helt naken, på hallgolvet. Förövarna, som nu har blod på sina händer, flyr ut i natten.

Anita, som förstår situationens allvar, får in sin svårt skadade man i deras landroower och kör den döende till ett sjukhus, en bit bort. Under transporten dit dör Assar.

Alla barnen klarade sig oskadda, trots att en gevärskula hamnade i Magdalenas sänggavel.

Nu har det gått exakt 33 och ett halvt år sedan Assar fick ge sitt liv i masaie-land.

För att hedra min brors minne
berättar jag olika episoder från Assars barndoms- och ungdomstid,
i vår lilla by Fälltjäl, norr om Örnsköldsvik i Ångermanland:

Vad vill du göra? Diska, sopa golvet eller duka av matbordet?

Det fanns alltid något att göra där hemma på gården. Dagligen så fick vi tre bröder hjälpa till med olika saker i hemmet; diska, sopa golvet och duka av matbordet. Det skedde efter middagen vid sextiden på kvällen.

Det var mamma som bestämde att vi pojkar skulle utföra en syssla var. Inom gruppen fick vi sedan komma överens om vad var och en av oss skulle göra. Därför gjorde vi det i tävlingsform. Den som först var färdig med ätandet fick välja först – därför valde vinnaren att alltid duka av bordet, den andre valde att sopa golvet. Sommartid sopade vi vanligen upp en full sopskyffel med sand och grus, varje dag!

Eftersom Alvar och jag vanligtvis blev färdiga före Assar så fick han det angenäma (!) nöjet att diska. Och det tog tid det.

Ofta lutade han sig då mot skåpdörren ovanför diskhon, vilade huvudet så att hans kroppsställning blev som en banan. Sedan kunde han, helt apropå, stanna upp och bara stirra med tom blick ut mot köket till.

Eftersom han då var ”i en annan värld” så märkte han inte att vi andra smålog åt honom. Sakta gick arbetet men rent och fint blev det. Assar fuskade aldrig i det han företog sig.

**Den årliga fotograferingen i Hädanbergs skola. En bild av Assar, troligen i 2:a klass.**

Assar fick öknamnet föredömet

Folkskolan fanns i Hädanberg, en mil från Fälltjäl. Både till och ifrån skolan fick vi åka skolbuss, som även var allmän buss och postbuss. Om jag inte minns fel så steg vi på bussen kl 07.35, varje morgon, även lördagar. Vilken tid bussen kom hem på eftermiddagen, det kommer jag inte ihåg men ofta så hade det på vintern blivit mörkt. Ja, klockan måste ha varit bortåt fyra.

Fast på lördagarna hade vi bara halvdag med hemgång vid tolvtiden. Postkontoret i vår by fanns f ö inne i Kooperativa, som revs på 1990-talet (beläget 100 m från bönhuset). Där hämtades och lämnades postsäcken dagligen.

Under de två första årskurserna hade vi en ledig dag varje vecka. Eleverna i årskurs ett hade ledigt onsdagar medan årskurs två fick sin lediga dag på torsdagarna. Som kuriosa kan nämnas att vår mamma Katarina, under hela sin skoltid, hade samma lärare som vi hade i Hädanbergs småskola. Hon hette Hilma Strandberg.

Mamma var en av hennes elever under andra halvan av 1920-talet. Assar, jag och Alvar hade henne som klassföreståndare i ettan och tvåan under 1950-talet men däremot inte Britt-Marie.

Jag tror att Assar var en duktig elev. Han fick flera smeknamn; kometen och föredömet. Troligen var det folkskollärare Bengt Westberg som gav honom namnet ”föredömet”.

Själv blev jag kallad för ”se-kometen”.

Assar var en filosof-typ och vid ett tillfälle så steg han upp från sin skolbänk, gick mot fönstret och proklamerade högt och ljudligt; ”dä rya på skya”, sedan gick han lugnt och stilla tillbaka till sin skolbänk igen, medan folkskolläraren och klasskamraterna drog på mun.

Assar hann inte med frukosten …

Assar var inte den som var snabbast ut ur ”startblocken”, om man så säger. Han var sävlig, lite slö och stressade inte upp sig för någonting. En morgon var vi lite sent ute till bussen, inte helt ovanligt förresten. Därför sprang vi allt vi kunde mot vägen. När min gudfruktige storebror kom på att han glömt tacka Gud för maten, så hörde jag plötsligt honom be, när han var under bryggan upp till logen;

”Tack gode Gud för maten, i Jesu namn, amen”.

… och vad hände när vi missade bussen?

**Vi hann upp skolbussen hävva koppra.**

**Med cykelns hjälp hann vi fram till bussen, den där morgonen när vi var så rysligt stressade.**

En morgon såg vi, till vår förfäran, att skolbussen passerade vår hölada, uppe vid landsvägen, när vi satt i godan ro vid matbordet.

Nu släppte vi allting och sprang iväg. Assar tog pappas cykel och bad mig hoppa upp på pakethållaren. Och så bar det iväg med högsta fart mot boa och posten till. Vi hinner idag också var Assar viss om. Busschauffören måste ju hämta postsäcken inne på postkontoret även den här dagen, det visste han. Och vi hann fram till bussen och in i den, i den allra sista sekunden. Nu kunde han pusta ut medan han torkade svetten ur pannan.

”Dä rya på skya”

Assar gick tre klasser före mig så jag kunde inte veta exakt vilket läshuvud han hade. Dessutom gick vi i olika skolhus, småskolan (årskurs ett och två) och storskolan (årskurs tre till sju). Skolhusen låg omkring 50 meter från varandra, med en bollplan av grus emellan. Därför träffades vi sällan under skoldagarna, även om vi åkte samma buss både morgon och kväll. Eleverna i de lägre klasserna fick ofta håltimmar på eftermiddagarna, vilket innebar att vi ibland fick vänta flera timmar innan vi fick åka hem. Ja långa skoldagar blev det.

När jag gick i första klass gick Assar i fyran och när han gick i femte klass jag gick i tvåan. Det var först när han gick i sexan som vi hade våra lektionssalar i samma hus och på samma plan. Det var f ö det enda skolår som vi gick i samma skolhus. Istället för att börja i klass sju, som var sista skolåret på den här tiden, flyttade han till Bredbyn för att påbörja sin utbildning på realskolan.

**Det var på den här ladugårdsväggen som Assar reste stegen och började måla längst upp under ”piken”, där vägg mötte tak.**

Assar i målartagen

Ja, äntligen så stod han i stegen, högst upp och sträckte sig i hela sig korta längd för att nå så långt upp som möjligt, mot piken på lagårdsväggen. Det var längst upp på väggen – där skulle man börja måla, det visste han.

Assar var i målartagen och nu hade han också kommit igång med sitt arbetspass. För jämnan startade han en ”aning” senare än de övriga i målarlaget.

Pojkarna hade tilldelats en sida var av ladugården att försköna. På hans ansvar hade fallit uppdraget att måla östsidan. Där stod han nu med ”målarkläderna” på.

Målarkläder och målarkläder? Han hade hittat ”gammkläa” i snickarhusä. Det var en lustig syn, om man så säger. Men det hade han ingen aning om.

Assar befann sig redan i sin egen värld. Munterheten som den här gången lockade till flin bakom kökets gardin var synen av hans målarpensel. Den hade sett sina allra bästa dagar och var endast ”utrustad” med ett visst mått av borst på den ena sidan. I mitten på penseln var det mycket glest med borst och saknades helt på den andra sidan.

Som uppslukad av bibelns budskap

När Assar hade lärt sig att läsa och kunde göra det flytande så fick han löfte av pappa och mamma. Han skulle få en alldeles egen bibel – men på ett villkor – att han varje kväll lovade att läsa högt ett eller par kapitel för sina icke läskunniga småbröder.

Han läste och läste, högt och ljudligt. Men efter en kort stund så somnade hans uttröttade bröder. Fast det märkte inte Assar. Nej han var helt uppslukad av allt det intressanta som han tog del av.

Assar gillade att spela schack

När vi var små fick vi lära oss att tänka logiskt, metodiskt och taktiskt. Medlet som användes var schackbrädan, med alla dessa svarta och vita pjäser. Det var pappa som lärde oss det.

Assar tyckte mycket om denna form av geniknölande. När jag och Alvar växte till fick vi också lära oss att spela schack. Under sitt schackspelande fick Assar utrymme för att tänka, planera och klura ut nästa drag och nästa och så nästa. Sån´t gillade han.

Det där med att fundera och filosofera var nog hans bästa gren. Ofta gick vi hem till farbror Artur, som bodde i granngården, 100 meter bort, för att ta ett parti. Ofta kom han också till oss för att ta ett nytt parti.

På realskolan spelade han pingis och skruvade bollen både hit och dit. Och när sedan Assar började på läroverket i stan så gick han med i en schackklubb. Jag undrar om den inte hette Rockaden? På Ungdomshemmet i Ö-vik fanns det ett pingisrum, liksom schackspel, och där höll han ofta till.

I folkskolan spelade man fotboll på rasterna och då stod han i mål, liksom i ishockey och där utan hjälm och ansiktsskydd. Assar var helt orädd av sig. Däremot kommer jag inte ihåg att han var utespelare i fotboll. Han var lite bekväm och lat av sig och tyckte inte om att ta ut sig i onödan. Att vara målis passade hans psyke utmärkt bra.

Assar hade inga behov av att glänsa och visa sig duktig, han var inte alls högfärdig.

I Fälltjäl känner alla till hur en vedhög ser ut!

**Han var helt suverän på att lägga in ved. Ingen kunde packa bättre än Assar.**

Assar var en hejare på att packa ved

I juli, varje sommar, fick vi pojkar lägga in all ved i vedlidret. Vi körde den på rallarkärran från vedhögen bakom uthuset.

Det här arbetet tog flera veckor att utföra. Jag och Alvar körde in veden och Assar fick lägga den fint och jämt i ”vedkast efter vedkast”.

När ”vedkasten” nästan var färdig, uppe under taket, fick vi räcka Assar vedträd efter vedträd, där han stod och vinglade med ena foten uppe på vedkasten och den andra mot väggen, eller hur han nu bar sig åt. Och eftersom han var specialist på att få plats med ännu ett vedträd, så var vedlidret proppfullt i slutet av månaden.

För arbetet med vedinläggningen fick vi fem kronor var. Det var inte mycket pengar som vi tjänande men vi var glada över att kunna tjäna egna pengar, överhuvudtaget.

Det var bara ibland som vi fick pengar när vi arbetade hemma på gården. Fast vid varje möte i bönhuset så fick vi en slant att ge i kollekten, förstås.

Före jul så gick vi runt i byarna och sålde jultidningar från EFS förlaget; Julgåvan, Julottan och Julkärven hette tidningarna.

Någon vecko- eller månadspeng fick vi aldrig, så vitt jag minns.

En flygbild från vårt föräldrahem i Fälltjäl i mitten av 1950-talet. På andra sidan ån ses den industriby som byggdes för 100 år sedan. Där fanns ett dämm, två vattenrännor, en kraftstation, en kvarn och en spånhyvel samt några slipstenar. Ingenting finna kvar, allt är ett minne blott.

Slåttern startade på Sara-dagen, enligt bondepraktikan

**Höhässjor stod i mängd på byns hemman och torp.**

I senare andra delen av juli fick vi hjälpa till med slåttern. Vi barn fick räfsa och hässja, så gott vi kunde. På Sara-dagen, den 19 juli, var det, enligt bondepraktikan, dags att börja slå ut höet på lägdorna.

Pappa startade ofta just på den dagen medan andra i byn ”tjuvstartade” före den 19-e. Det var inte ovanligt att vi kom igång när de andra, i stort sett, var färdiga med slåtterarbetet.

Ett par, tre veckor senare hade höet torkat och då fick vi hjälpa till med att lasta höet på höskrindan (Assar fick alltid trampa hölasset) och sedan körde vi hem det med vår gröna traktor av märket Bolinder-Munktell Teddy, som pappa köpte ihop med farbror Algot, i början av 1950-talet.

**En Bolinder Munktell, liknande den som är på bilden, var en viktig resurs för oss i jordbruket under 1950-talet.**

Några år senare köpte pappa loss traktorn för egen del.

Höskrindan packades full med hö och sedan bar det av hemåt med hölasset. Sedan gällde det för pappa att backa upp släpet uppför lobryggan och in genom ”porten” medan vi och mamma skrek ”stopp”, allt vad vi orkade, när han backade hösläpet rakt in i en av dörrposterna.

Det var jättesvårt att pricka logedörren, kan jag lova. Ibland tog det hur lång tid som helst att baxa hölasset upp på logen.

Ett tips:
När du nästa gång besöker Fälltjäls by så glöm inte att titta på hur logens dörrposter ser ut idag, efter alla ”krockar”.

När allt var färdigt så fanns det hö upp till taket, överallt. Fullt var det i hölidret, uppe på logen och nere i ”porten”, bredvid själva ladugården, där korna stod.

Och hela tiden så var det Assar som fick det hemska ”nöjet” att trampa höet, även inomhus. Och vad han nös efteråt, ja hans näsduk blev alldeles svart av allt damm, usch.

Vid ett tillfälle så råkade pappa när han lyfte upp höet på skrindan, av misstag, träffa Assar i halsen, så att blodvite uppstod. Det var en hemsk upplevelse för oss alla. Men inte kommer jag ihåg att Assar blev arg för det inte, han var godmodig av sig.

**Kon var nog byns bästa vän. Och sådana finns kvar än idag.**

Vi pojkar fick mjölka en ko var – varje kväll under somrarna

Varje sommarkväll så fick vi pojkar mjölka en ko var. Jag tror att vi fick börja med den uppgiften när vi gick i första eller andra klass. Mer än en gång blev kon skrämd, under mjölkningen, så att den ”råkade” sparka ut hinken med mjölk och allt. Under sommaren var ladugården full med flugor som irriterade korna och för att lindra nöden så svängde de sina rumpor rakt i ansiktet på oss som mjölkade.

Jag vågar påstå att vi har fått en påtagligt stor erfarenhet av hur kosvansar beter sig.

Det fanns en byskola i Fälltjäl för mer än hundra år sedan

Det fanns en folkskola i Fälltjäl redan när mamma gick i skolan. Ja faktisk före vår pappas skoltid startades den, för mer än hundra år sedan. Skolhuset låg omkring 50 m från Edvin Svenssons hus, fast det revs på 1950-talet och blev sedan logehuset, numera Utteråns bygdegård.

Vår farfar Johan Johansson var skoltillsyningsman i Fälltjäl under en tid.

**I boken ”Fälltjäl i mitt hjärta” berättar jag om den skola som fanns i byn för hundra år sedan.**

Vi bad alltid om Guds beskydd

**Pappa Olof, som jag har så många fina minnen av!**

Pappa och mamma hade lärt oss att be om himmelsk beskydd inför varje dag. Därför var det en självklarhet för oss i familjen att be för pappa när han skulle fara ut i skogen för att hugga timmer. ”Jesus bevare dig” var vår korta men uppriktiga bön. Under sommaren, var han tvungen att ta sig ut till vårt skogsskifte till fots Det låg f ö flera kilometer hemifrån.

På vintern tog han sig fram på skidor. Ingen bil, cykel eller moped gick att använda. Vintertid när det blåste så yrde snön igen spåret på nolltid. Därför fick han ofta åka i djupsnö både före och efter sina arbetspass. Minst en halvtimma tog det att komma ut till arbetet i skogen och lika lång tid tog det att skida hem igen. Vid halvsex, sex tiden brukade han komma hem.

**Skidor var pappas fortskaffningsmedel till sitt skogsarbete under vintertid.**

Pappa högg av sig stortå-senan

Pappa var 55 år vårvintern 1959 när det här hände. Förresten, så undrar jag över hur många femtiofemåringar det finns idag som orkar åka 3 km i djupsnö både morgon och kväll, förutom ett tungt kroppsarbete dagen lång eller så länge det är ljust ute?

Men en dag missade vi något viktigt. Vi glömde be att ”Jesus skulle bevara pappa”. Och så hände det som inte fick hända. Pappa högg sig i foten med yxan. Pappa var professionell på att hantera yxa och såg. Men tydligen kom en liten kvist i vägen som ändrade riktningen på yxan så att den med full kraft träffade foten. Ett rejält sår blev det och djupt var det också. Ja han högg av sig stortå-senan, så att stortån bara dinglade. Hemska tanke.

Hur tar man sig hem när blodet forsar inne i skodonet och hur går man på det ben som man inte kan stödja sig på? Vad tog han sig till där ute i skogen när allt gick snett och den svettige mannen hade fått annat att tänka på?

Kallt började det också bli, ensamt hade han det och mörkret föll. Ja, hur skulle han komma hem?

Ingen telefon och ingen bil fanns tillgänglig. Hur han tog sig hem kommer jag inte ihåg, så här snart 60 år efteråt. Men till sjukhus kom han. Och konvalescensen tog sin rejäla tid.

Gipset satt på vintern ut och långt in på sommaren och någon sjukersättning, att tala om, hade han inte heller.

Sex kronor kostade bussresan till Bredbyn och åter till Fälltjäl igen

Tre kronor om dagen fick pappa från sjukkassan under sjukskrivningen. Och på dessa kronor var det tänkt att han skulle försörja fru och fyra barn. Någon gång nu och då måste han åka till lasarettet i Ö-vik för att se till foten.

Ibland åkte han in till Bredbyn för någon saks skull. Resan de tre milen Fälltjäl-Bredbyn tur och retur kostade sex kronor, alltså dubbelt så mycket som en dags sjukersättning.

När hösten kom så hade pappa gjort slut på alla besparingar. Och just den här hösten skulle Assar börja på realskolan och till det behövdes tusentals kronor för mat- och logikostnader och annat. Nu var det bön och rop till den Gud vi trodde på och som skulle kunna hjälpa oss i nöden.

Pappa var tvungen att låna 3 000 kronor av sin bror för att Assar skulle kunna börja på realskolan

Pappa har alltid haft bra relationer med alla och nu kom det väl till pass. Av sin bror Petrus fick han låna 3 000 kronor. Dessa pengar behövdes verkligen hösten 1959.

Jag är stolt över min pappa, han var alltid så förståndig och skötte om sin skog på bästa sätt. Efter sommaren, när foten hade läkts, köpte han sin första motorsåg och högg ned och sålde sitt allra bästa skogsskifte. För virket fick han en bra summa med pengar. Nu kom han bokstavligen på grön kvist igen och kunde återbetala lånet till Petrus.

Och jag, som var tio år gammal, hade lärt mig en viktig läxa – att inte glömma bort att dagligen be om Guds beskydd.

Assar var bara 12 år gammal när han flyttade hemifrån i augusti 1959

Realskolan var en internatskola där elever från olika byar inom Anundsjö kommun och även från andra håll i landskapet fick bo under sin realskoletid. Assar trivdes bra i Bredbyn, därför stannade han ofta flera veckor i sträck innan han kom hem med sin hög av smutstvätt.

Det var alltid lite festligt när han kom hem. Då fick vi syskon smaka på några pastiller ur hans tablettask. Varje gång hade han en ask ”ZigZag” med sig, inget annat.

Hem kom han med en privatbil från Storborgaren. Det var Söderkvist som skjutsade de elever som bodde åt vårt håll till. Han skjutsade dem hem på lördagseftermiddagen och tillbaka till elevhemmet på söndagskvällen.

Olof och Katarina som föräldrar

Våra föräldrar hade ett enda mål för sina barn …
”Att fostra dem för himlen”.

**Våra föräldrar Olof och Katarina Johansson gifte sig i december 1945.**

Jag har haft helt underbara föräldrar. Vilket motto de hade. När vi var små babysar så gav de oss tillbaka, var och en av oss barn, till Jesus.

Själv har jag aldrig hört pappa och mamma bråka med varandra. Pappa kände jag stark sympati för. Han var så trygg, mild och god. Dessutom så förståndig och hade nöd för människor. Ofta besökte han sjuka och döende människor och då brukade han fråga om de hade det klart med Gud och gott ställt med Jesus.

Pappa suckade ofta till Gud för byns och familjens frälsning, han gjorde det i massor av år.

Bad under 17-års tid för en förändring av byn

Under tiden 1920-1937 så ropade och bad vår pappa för byns bästa. Han led mycket i sin själ och i sitt sinne över allt elände och all ondska som florerade där. Det söps, det dansades och det spelades kort och det uppstod ofta bråk. Ja, det var alldeles förfärligt när slagsmålen utbröt.

Farbror Artur använde knogjärn. Farbror Jonas höll på att slå ihjäl sin far Johan en gång när han var redigt berusad. Om inte pappa hade kommit emellan den gången med sin arm, så hade brännvinsflaskan träffat sin pappa i huvudet.

Farbror Algot hade vid ett tillfälle brutit armen. Hur det gick till vet jag inte men han hade inte tid att låta armbrottet läkas normalt, utan arbetade på som vanligt. Det bidrog till att armen läkte snett. Det såg ut som om han hade en extra knöl ovanför ”handledsknölen”.

Bönerna besvarades när väckelsen kom

till byn år 1937, efter 17 års intensiv bönekamp. Många människor i byn och byarna runt omkring förvandlades när syndanöden blev uppenbar i hjärta efter hjärta, i stuga efter stuga. Då uppenbarades Guds nåd till frälsning och befrielse.

När sinnena förändrades blev atmosfären i byn en annan. Brännvinslandet blev nu ett fridfullt samhälle.

Själv såg jag under min barndom inte någon bybo vara berusad av alkohol. Gud gjorde ett påtagligt ingrepp, när människa efter människa ödmjukade sig och bad om nåd och överlät sitt liv till Jesus. Detta fick stora återverkningar i byns dagliga liv under kommande årtionden.

**Britt-Marie var byns enda cow-girl på 1960-talet.**

Mamma var helt utarbetad när Britt-Marie föddes

Mamma var inte sig själv under mina barn- och uppväxtår. Under tio års tid från giftermålet 1945 och fram till sina svärföräldrars frånfälle bodde vi trångt där uppe på husets övervåning.

Mamma fick alltid ställa upp för farfar och farmor, dag som natt. Efter farmors död i januari 1955 fick farfar ett stort intresse för evighetsfrågorna. Nu och då, ibland flera gånger om dagen, ropade han på mamma och bad att hon skulle komma och läsa ”bibela” för honom. Gud sökte honom och innan farfar gick bort så fann han en öppen dörr till Jesus Kristus.

Det visade sig vara enkelt för farfar att finna den tro som bar honom den sista tiden i livet. Det kunde han konstatera en kort tid före hembudet, våren 1955.

Mamma slet ut sig genom sitt engagemang för man och barn, svärföräldrar och ladugården. Och när hon dessutom, i den här vevan i mitten av 1950-talet, fick ett missfall så var det som om hennes krafter försvann.

Hon ”gick in i väggen”. Missfallet tog ner henne mycket, även om hon aldrig nämnde något om det.

Delade den tionde kolan i tre delar – sedan lottade hon ut bitarna

Mamma var genomärlig och helt rättvis i sin behandling av oss barn. Mamma var tonsäker och sjöng med oss pojkar sånger om Jesus. Då fick vi också betyg på våra sångröster. Bäst sångröst hade Alvar.

När mamma vid ett tillfälle hade köpt tio stycken karameller så gällde det att låta var och en av oss pojkar få lika mycket (det här hände före Britt-Maries födelse). Vi fick tre ”kola” var. Den tionde delade hon i tre lika delar. Och för att ingen av pojkarna skulle tycka att var hon orättvis så lottade hon ut den sista karamellens tre delar.

Mognade efter pappas död

Vår mamma mognade mycket som människa efter det att pappa flyttade till en bättre värld 1978. Då tog hon upp pappas söndagsskoleledare-mantel, som han haft i massor av år. Först skedde hans undervisning på Algots övervåning, i ett av rummen där, sedan i bönhuset.

Mamma drev söndagsskolan till dess att inga barn mera fanns kvar i byn.

Pappa och mamma tuktade oss med fysisk bestraffning när vi inte lydde. Det var vanligt på den tiden, överallt i byarna. De hade korta tömmar och det behövdes. I sin uppfostran var pappa och mamma helt eniga om allting. Det var omöjligt att lura eller utnyttja den ene på den andres bekostnad. Hur vi än försökte så gick det inte.

Faximil ur boken ”Fälltjäl i mitt hjärta”, sidan 36

Pappa sjöng ofta för och med oss när vi var små, där vi satt i hans knä;

”Evad dig möter käre vän här på din vandringsstig
O, säg det då till frälsaren nog vill han hjälpa dig”