Troshjälten Gideon. Alexander Hansson undervisar
I en tid då Israels land dignade under fiendehärar och åkrarna trampades ner av midjanitiska horder, levde en man vars namn knappast skulle förknippas med hjältemod – åtminstone inte först.
Han hette Gideon och kom från en obemärkt släkt i Manasse. Det är en stam som inte räknades bland de störst lysande bland folket.
När vi först möter honom, enligt Domarbokens nedteckningar, befinner han sig vid en vinpress – men inte för att pressa druvor i glädje – utan han gömmer sig där för att i skydd av vinpressen tröska sin säd.
Folket där levde i skräck. Själv var han en man tyngd av rädsla och förtvivlan.
Men Herren hade andra planer.
Plötsligt träder en Herrens ängel fram och hälsar honom på ett sätt som får honom att höja blicken:
”Herren är med dig, du tappre stridsman!”
Man kan nästan höra Gideons tvekan, kanske ett snett leende där i mörkret.
Tappre stridsman? Jag som gömmer mig vid en vinpress?
Herrens Ord förvandlade Gideons identitet
Men Herrens Ord förvandlar identiteter. Gud kallar inte den mäktige;
Gud gör den kallade mäktig.
Gideon lyssnade, tvekade, och bad om tecken. Som en flämtande veke som snart skulle brinna klarare bad han Gud om försäkran:
först ett offer som förtärdes av eld från klippan, sedan det kända provet med fårskinnet – först fuktigt medan marken var torr, sedan torrt medan marken var täckt av dagg.
Gideon sökte Herrens bekräftelse gång på gång, och Herren visade tålamod. Han tillät Gideon att vandra från tvekan till tillit. Så smiddes tron i en ängslig mans hjärta.
Gideons armé krossade krukorna, lyfte facklorna och blåste i sina horn
När stunden var inne att strida mot Midjan kallade Gideon samman mycket folk – men Gud var inte intresserad av en väldig här. Med förskingrade stridsmän och en armé decimerad från tusentals ner till blott trehundra utvalda män, stod Gideon inför ett mänskligt sett omöjligt uppdrag.
Likt en fackla omsluten av en lerkruka doldes Herrens kraft bakom svaghet, för att när segern kom, skulle äran inte kunna tillfalla någon annan än Israels Gud. Mitt i nattens mörka djup tassade Gideon och hans män fram. De krossade krukorna, lyfte facklorna och blåste i sina horn. Midjaniterna föll i förvirring och stred mot varandra, och ett folk befriades från förtryck.
Efter segern var Gideon inte felfri. Hans dagar kom att präglas av både tro och svaghet. Men hans insats inskrevs i den stora berättelse som Gud vävde genom släktena. När århundradena gått, och folket blickade tillbaka, kom Gideons namn att nämnas vid sidan av andra trons hjältar.
I Hebreerbrevet 11, där skaran av troshjältar räknas upp – de som levde och kämpade, inte i egen styrka, men i en ofattbar tillit till Gud – nämns Gideon med vördnad:
”Jag hinner inte berätta om Gideon …” skriver författaren, ändå nämns hans namn. Detta är ingen slump.
Tron växer fram, vacklar, söker tecken och finner en fast punkt
Hebreerbrevet kallar oss att betrakta dessa människor som sprang sitt lopp i tro. Dessa bevisar att styrkan inte ligger i människans natur, utan i Guds förmåga att förvandla den svagaste.
Gideon, en tveksam man gömd vid en vinpress, blev en segerns förebild. Inte för att han var en född hjälte, utan för att han kapitulerade inför Herren.
Hans liv lär oss att tron inte kräver fullkomlig visshet från start. Den växer fram, vacklar, söker tecken och finner i Herrens tålamod en fast punkt.
Så står Gideon kvar i historiens flöde, en man från Manasse, förvandlad av Ordet och insatt bland trons hjältar. Inte för att han själv var ofelbar, utan därför att Guds kraft fullkomnas i svaghet.
Och det är denna historia, dansen mellan mänsklig ängslan och gudomlig seger, som gör Gideons berättelse så spännande och hoppfull – nu, då och i all framtid.
Alexander Hansson
Lämna ett svar