Vad är på väg att ske i våra våldsutsatta stadsdelar? ”… om saltet mister sin sälta”

”I Hammarkullen finns många saker som inte finns i Sverige!”

Så uttryckte sig en elev till mig för drygt tio år sedan. Uttalandet vittnar om att det under ett antal år vuxit fram ett nytt fenomen i det svenska samhället: segregation.

I den här artikeln skriver vår gästskribent Mikael Ljungqvist, lärare i Angered i Göteborg, om den segregation som har utbrett sig i stadsdelen under de senaste decennierna.

Segregation har vi ofta förknippat med länder som USA och Sydafrika. Det oförvitliga och moraliska välfärdssamhället Sverige, som många gånger uppträtt som världssamvete, är befriat från orättfärdiga samhällssystem! Detta har länge varit vår åsikt. Och i vår nationalsång sjunger vi stolt: ”Jag vet att du är och du blir vad du var.” Men detta är en stor lögn! Sverige har aldrig varit statiskt. Både dess gränser och kultur har ständigt genom historien varit påverkade av förändringens vindar.

Det verkar som om det hos oss svenskar finns en obotlig tro på att landet Sverige aldrig kan haverera. Men kanske är det just detta som håller på att hända nu. Vi ser hur detta trygga, säkra folkhem liksom förmultnar inifrån på en rad olika områden. En del har börjat inse detta, medan många fortfarande klamrar sig fast vid den gamla svenskbilden av ett land som för alltid kommer att bestå. Större riken än Sverige har rasat samman genom historien – och ibland mycket snabbt! Och kanske är det just denna övertro på stabiliteten i vårt samhälle som är vår största fiende. Vi liknar en sjuk patient som vägrar erkänna diagnosen och därför inte kan bli botad. Men plötsligt, utan förvarning, inträder döden!

Sveriges utsatta områden
Jag vill här uppmärksamma en fråga som utgör en ödesfråga för vårt land och som kommer att vara en av centralfrågorna i den kommande valrörelsen: Sveriges utsatta områden. I en artikel av Expressen på nätet, följ länk här https://www.expressen.se/ledare/rikspolischefen-har-tappat-kontrollen/ (publicerad 21 jun 2017 kl. 15.53) där man bland annat hänvisar till Rikspolischefen Dan Eliassons rop på hjälp, kan vi läsa följande ord:

”Polisens larmrapport om utsatta områden är isande läsning. Nu krävs en historisk kraftsamling.”

Enligt polisens rapport har vi idag 61 utsatta områden där läget är allvarligt. I 23 av dessa är läget akut. Ett av dessa akuta områden är Hammarkullen i Göteborg. Där bor jag och jag arbetar som lärare på grundskolan i Angered, där fyra av dessa akuta områden ligger.

Den kristna församlingens roll i sammanhanget
Jag skulle vilja belysa denna fråga utifrån en speciell aspekt: Den kristna församlingens roll i sammanhanget. På vilket sätt berör denna fråga oss som är kristna i Sverige idag?

1. Vi har ett uppdrag från Gud! Vår främsta uppgift är att vittna om Jesus Kristus som vår Frälsare – inte bara som förebild och lärare utan som FRÄLSARE. Han dog på korset för våra synder – för ALLA människors synder! Endast genom Honom har vi av nåd tillträde till Gud. Vi är förlåtna och befriade från vår skuld för Jesu skull. Detta budskap måste nå ALLA folk och ALLA människor! Det är vår uppgift som kristna. Gud använder oss människor, syndare och bristfälliga, till att utföra detta för mänskligheten viktiga missionsuppdrag.

De utsatta områdena är idag bortglömda missionsfält! De verkar inte existera i de olika samfundens missionsstrategiska tänkande. Här har vi möjlighet att nå mängder av olika folkslag som ännu inte nåtts av evangeliet – men man verkar inte bry sig. Ett uppvaknande behövs!

2. Som kristna är vi kallade att vara ett SALT och ett LJUS i den här världen!

Där mörker härskar – kommer vi med ljus!
Där lögn härskar – kommer vi med sanningen!
Där hopplöshet härskar – kommer vi med hopp!
Där orättfärdighet härskar – kommer vi med rättfärdighet!
Där orättvisa härskar – kommer vi med rättvisa!
Där synd och skuld härskar – kommer vi med förlåtelse och nåd!

Men om saltet mister sin sälta …?

Den sydafrikanske litteraturprofessorn Andre´ Brink
beskriver i sin prisbelönta bok En torr vit årstid hur en vit respekterad kristen man tar upp kampen för en svart väns rättigheter i apartheidens Sydafrika. På baksidan av boken står följande tänkvärda ord:

”Ben Du Toit är en medelålders boerättling i Johannesburg som inte närmare reflekterar över det rådande samhällsskicket. Men när Gordon Ngubene, en av hans svarta vänner, omhändertas av säkerhetspolisen och efter några veckor dör i häktet, börjar han undersöka hur detta kunde hända. Han tror att det hela mycket snart skall visa sig bero på ett misstag. Ben kommer fram till att det är inte den råa brutaliteten som är boven i dramat. Utan de skyldiga är människorna som säger sig vara anständiga och kristna men som inte ser orättvisan och grymheten som finns mitt bland dem.” (min feta stil)

Dagens Sverige är ett Sydafrika – fast med osynliga murar
Idag har vi ett Sydafrika i Sverige med osynliga murar, där människor i våra förorter i stort sett lever utanför det övriga samhället. Man träffar i stort sett inga ”svenskar”. Dessa områden präglas av bostadsbrist, arbetslöshet och undermåliga skolor. Barnen växer upp i en miljö där svenska språket inte är en naturlig del av deras vardag, vilket medför stora brister i deras språkutveckling och därmed svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen i skolan. Ungdomar med föräldrar från andra länder lever i ett dubbelt utanförskap: De känner sig inte hemma i sina föräldrars ursprungskultur, men blir heller inte insläppta och accepterade i den ”svenska gemenskapen”, trots att de kanske är födda här och inte har något annat hemland. Resultatet blir en förödande rot- och identitetslöshet.

Forskare har länge varnat för den här samhällsutvecklingen och hur den kan påverka det svenska samhället på ett katastrofalt sätt. En del politiker och olika myndigheter har nu börjat inse det allvarliga i situationen. Våld, kriminalitet och extremism blir följden. Rikspolischefen ropar på hjälp!

Och var finns den kristna församlingen i allt detta?
Vi är världens ljus – men det verkar som det enda vi gör i detta sammanhang är att lysa med vår frånvaro. Men om saltet mister sin sälta, vad händer då? Det finns idag tecken på att myndigheter förväntar sig att de kristna ska vara med och samverka i arbetet för de utsatta områdena.

Vi som kristna borde ta täten i detta arbete! Ett rättfärdigt samhälle kräver förvandlade individer. Vi som kristna har något som övriga samhället, övriga ideologier och religioner inte har. Vi har en Frälsare, Jesus Kristus, som kan förvandla människor. Genom Honom har vi förlåtelse för våra synder och tillträde till Gud. Jesus kan förvandla människor till att bli redskap för det goda istället för det onda. Så förändras fundamentet i ett samhälle. Men förorten är ett bortglömt missionsfält. Den bör nu föras högt upp på de kristna församlingarnas dagordning.

För det första behöver vi gemensamt samlas till förbön för de utsatta områdena för att bereda vägen för missionen. Enbart att skrida till verket genom någon form aktivism hjälper inte. Innan man skördar måste lien slipas! Vi måste vända oss till himmelens och jordens Skapare. Gud kommer att leda oss in på de rätta vägarna och öppna dörrar som tidigare verkat helt stängda! Och vi går inte ensamma. Han som har all makt i himmelen och på jorden, Guds Son Jesus Kristus, har lovat att vara med oss!

Men bör vi inte som kristna gå ännu ett steg längre och ännu djupare för att under bön rannsaka oss själva. I kapitel 6 i boken Jesaja i Gamla Testamentet får profeten sin kallelse. I vers 6 utbrister han i sitt möte med Gud:

”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” (Svenska Folkbibeln)

Jesaja såg att han levde i ett samhälle präglat av synd, men denna medvetenhet vänds inåt mot honom själv. Han kan inte peka finger åt ”de andra”. Han är själv delaktig i folkets synd.

Vi lever i ett samhälle präglat av individualism och egoism. Sverige räknas till de mest individualistiska länderna i världen. Dessutom anser många att Sverige också är ett av de mest sekulariserade. Sekularisering, individualism och egoism är ingen bra kombination. Sekulariseringen löser upp normer, individualismen skapar främlingskap mellan människor och egoismen gör att vi glömmer vår medmänniska och vänder oss inåt till att först och främst söka vår egen lycka.

Hur mycket tål samhällets fundament innan det kollapsar?
Men så hade inte Gud tänkt det med sin skapelse. Skapelsen är ett verk med av Gud givna normer och lagar. Vi är skapta för gemenskap med Gud och andra människor. Guds vilja är att vi i kärlek ska betjäna varandra – inte i egoism förtrycka vår syster och broder.

När dessa fundament kollapsar i ett samhälle är det inte långt kvar till dess undergång: Korruption, själviskhet, girighet, förtryck, kärlekslöshet, elakhet, obarmhärtighet, hänsynslöshet osv väller fram som en störtflod!

Är vi kristna fria från detta? Är vi opåverkade av samhället? Är vi rättfärdiga, medan samhället är orättfärdigt? Ägnar vi våra liv åt att bygga upp våra egna lyckoriken eller är Guds rike vår högsta prioritet? Vi har fina kyrkobyggnader, kristen litteratur i överflöd, avancerad teknisk utrustning och duktiga teologer i mängd. Vi är rikt utrustade, men använder vi alla dessa resurser till att betjäna vår medmänniska, och då särskilt utsatta människor.

Vi anser oss vara rika,
men tänk om vi i själva verket är fattiga i Guds ögon. Älskar vi Gud och vår medmänniska av hjärtat så att det tar sig uttryck i praktisk handling? Vill vi hellre bli uppskattade och bekräftade av människor än att i likhet med Jesus vandra korsets väg under hån och förakt från samhället? Är personlig karriär och framgång vårt högsta livsmål snarare än vår medmänniskas väl och evangeliets utbredning?

Rannsakan bör gå djupt inom oss! Vi måste lära känna vår synd och se den i vitögat. För då är boten nära! I vers 7 och 8 läser vi i Jesaja bok:

7 Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. 8 Med det rörde han vid min mun och sade: 
”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.” (Svenska Folkbibeln)

Vi har inget ”glödande kol” men vi har ett kors där Jesus, Guds Son, gav sitt liv för oss syndare. Genom denna försoningsgärning kan vi nu av nåd kalla Gud vår Far. All vår synd är utplånad, men inte bara vår synd utan hela världens. Detta är vårt enda hopp som mänsklighet!

När Jesaja hade sett sin synd och bävat,
och när han hade fått förlåtelse då var han redo. Då kom Guds kallelse till honom i vers 9:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Svenska Folkbibeln)

Det Gud i första hand söker hos oss är inte de stora visionerna, frenetisk aktivism, vackra kyrkor, lysande program utan ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Det är endast utifrån den positionen som vi kan tjäna Gud och vår medmänniska, inte som självgoda, duktiga och perfekta människor. Psalm 34:19:

”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande.” (Svenska Folkbibeln)

Vi är syndare och bristfälliga, men vi vittnar inte om oss själva utan om Guds nåd i Jesus Kristus. Vi skryter inte med vår styrka och duktighet, utan förtröstar istället på Gud. Jesus går vid vår sida!

När vi sett vår synd och tagit emot förlåtelsen – då är vi redo att gå!
Men vi går inte själva. Jesus går med oss och Han öppnar de dörrar som behöver öppnas. Han ger oss kraft när vi är svaga, hopp när vi blir missmodiga och tröst i våra svårigheter och lidanden.

Rikspolisen ropar på hjälp. Den hjälpen finns hos Gud, himmelens och jordens Skapare! Låt oss vända vår bön och vår blick mot Honom!

Baptistpastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King har sagt:

”Only God is able. It is faith in him that we must rediscover. With this faith we can transform bleak and desolate valleys into sunlit paths of joy and bring new light into the dark caverns of pessimism.” (M.L. King. (1981). Strength to Love. s.113. Fortress Press: Philadelphia.)

”Bara Gud förmår. Det är tron på honom som vi måste återupptäcka. Med denna tro kan vi förändra dystra och ödsliga dalar till solbelysta stigar av glädje och föra nytt ljus in i pessimismens mörka grottor.”

Mikael Ljungqvist – gästskribent