Troshjälten Samuel. Petri Norell undervisar på Berghem
Vad kan vi lära av Samuel, hans liv och gärning?
Hebr. 11:32: ”Och vad mer ska jag säga? För tiden skulle inte räcka om jag skulle berätta om Gideon och Barak och Simson och Jefta, samt om David och Samuel och profeterna.”
Samuel hade en unik roll i den hebreiska historien. Samuels liv var som en bro, en förbindelselänk, en övergång eller en mötesplats mellan två epoker. Han var Israels sista domare, och dess förste profet.
Vi läser i Apg. 13:20: ”Och därefter, under omkring 450 år, gav han dem domare fram till profeten Samuel.”
Och i Apg. 3:24: ”Och även alla profeterna från Samuel och de som kom efter, så många som har talat”. Det var alltså något som pågick fram till Samuel, och något som började med Samuel.
Samuel var både domare och profet. Trots att Mose ett antal gånger kallas profet, så räknas Samuel i Skriften som den förste i den långa raden av profeter (Apg. 3:24, 13:20; Hebr. 11:32).
Samuel var son till en man som hette Elkana och hans hustru Hanna, och föddes i Ramataim-Sofim vid Efraims bergsbygd omkring 1070 f. Kr. Ramataim-Sofim heter även Rama.
Samuels födelse var ett Guds under, och en gudfruktig kvinnas bönesvar. Hans mor, Hanna, var ofruktsam och kunde inte få barn. På grund av det var hon djupt bedrövad och bad gråtande till HERREN om att få en son. Hon gav löftet till Gud att hon skulle ge honom åt HRREN till att vara en Guds nasir, som skulle tjäna Gud hela sitt liv. Hon fick svar på sin bön och födde Samuel, som betyder ”hörd av Gud/hans namn är El”.
När Hanna bad inför HERREN så talade hon i sitt hjärta, och det tyder på att hon hade en hjärterelation med HERREN, en inre relation, hon bad inte med munnen utan kommunicerade med Gud i och genom sitt hjärta. (1 Sam. 1:13).
Här kan vi lära oss att Gud inte ser till det yttre utan till människans inre, till hennes hjärta ”HERREN ser inte så som människan ser, för människan ser till det yttre, men HERREN ser till hjärtat.” (1 Sam. 16:7).
Hanna bad en konkret bön. Det var ingen planlös bön, utan en bön med klart fokus och en konkret önskan. Det var en bön om en son. Bönen var om något till henne själv, men även en osjälvisk bön. Hon bad om en son, men hon lovade även att ge honom tillbaka till HERREN för att han skulle vara en Guds tjänare.
Vi lär oss här att det kan vara bra att be böner om sådant som inte bara gagnar oss själva utan som även kan gagna Guds verk i den här världen.
När Samuel hade blivit avvand gick Hanna upp med honom till HERRENS hus i Silo, som vid den tiden var huvudstaden i Israel, och lämnade honom till prästen Eli. Där blev Samuel uppfostrad, och Samuel växte upp och var till välbehag både inför HERREN och inför människor. Redan som pojke var han en HERRENS tjänare inför prästen Eli, och var redan då klädd i en linneefod.
Här ser vi en kvinna som bad om en son, som hon sedan ger bort ifrån sig till att tjäna Herren redan som en liten pojke. Hon bad för att hon var förtvivlad och inte hade några barn, men hon var ändå inte självisk utan var villig att nästan direkt offra det hon hade fått som bönesvar från Gud. Det är ädla bönemotiv.
Hur många av oss ber sådana böner, om sådant vi innerligt önskar och vill ha, men samtidigt är villiga att ge tillbaka det vi fått som bönesvar till Gud, eller ge det till någon annan.
Den lille Samuel sa: ”Tala Herre din tjänare hör”
Det var under den första tiden hos Eli i HERRENS tempel, som Samuel fick sin första profetiska kallelse. HERREN talade till honom, men han trodde att det var prästen Eli som ropade på honom. Efter det tredje ropet från HERREN förstod Eli att det var Gud som kallade på Samuel, och sa till honom ”Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör.” (1 Sam. 3:8).
Den händelsen var inledningen på Samuels profetiska liv, då han fick tala om för prästen Eli om vad Gud hade sagt om hans söner och vad som skulle bli konsekvensen av deras liv, och att Eli inte hade tillrättavisat sina söner trots att han visste att de var onda män som inte kände HERREN, och inför Gud var deras synd mycket stor.
Samuel hade varit rädd för att tala om sin syn för Eli, men eftersom han hade sagt: ”Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig.” (1 Sam. 3:17), så lydde Samuel och berättade allt för Eli. Samuel förstod att lydnad var viktigt för HERREN.
Det Samuel hade talat till prästen Eli gick i uppfyllelse efter att det israelitiska folket hade varit i strid med filistéerna, och de hade tagit HERRENS ark från Israel. Innan den striden, hade Israel varit i strid med filistéerna och förlorat omkring 4,000 man, och folkets ledare trodde då att om man kunde få med sig HERRENS förbundsark ut på stridsfältet så skulle man vinna över dessa filistéer. Men det gick inte som man beräknat utan
filistéerna besegrade Israel, och orsakade ett stort nederlag för Israel som då förlorade 30,000 fotsoldater, samt att arken blev tagen ifrån dem.
Att det blev ett sånt stort nederlag berodde helt säkert på att Elis söner då var de som var där med HERRENS ark. Elis söner var ju enligt en gudsmans profetia dömda att dö på samma dag eftersom de hade gjort sig avskyvärda inför Gud. (1 Sam. 2:27-34). Och Samuel hade också talat till Eli om detta tidigare. Så Elis söner dog då filistéerna tog arken, och när Eli fick höra det föll han baklänges av sin stol och bröt nacken, för han var gammal och tung. Han var då 98 år och hade varit domare i Israel i 40 år, före Samuel.
HERRENS ark blev kvar hos filistéerna i sju månader, och sedan återfördes den till Israel eftersom den orsakade alldeles för mycket död, lidande och problem för filistéerna. Arken placerades då i Kirjat-Jearim i Abinadabs hus på en höjd, och hans son Eleasar helgades till att ta hand om HERRENS ark.
Samuel var väl känd i hela Israel och de visste att han var betrodd att vara en HERRENS profet. Men vi vet inte mycket om de 20 år som gick mellan denna militära förlust och flytten av HERRENS ark till Kirjat-Jearim, till dess att Samuel åter nämns som talare inför hela folket i Israel, annat än att HERREN var med Samuel under hans uppväxt, och i hans verksamhet som HERRENS profet i Israel. Det sägs att HERREN inte lät något av hans ord falla till marken under den tiden. Vilket tyder på att Samuel hade framgång i den profettjänst han verkade i under den tiden.
Efter dessa 20 års tystnad, i en tid då hela Israels hus suckade efter HERREN eftersom filistéerna härskade under den tiden. Då träder Samuel fram bland folket igen, nu som både domare och profet, och varnar dem för deras avgudadyrkan. Folket lyssnade till honom, och gjorde sig av med sina avgudar och bekände sina synder.
Här, vid den tiden inleddes Samuels militära prestation. Samuel samlade hela Israel till Mispa och bad för folket där, som hällde ut vatten inför Herren och fastade och bekände sina synder. Filistéerna fick höra om det och drog upp mot dem för att strida mot dem, men då sa Israels barn till Samuel: ”Upphör inte att ropa till Herren vår Gud för oss, så att han räddar oss från filistéernas hand. Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt HERREN. Och Samuel ropade till HERREN för Israel, och Herren bönhörde honom.” (1 Sam. 7:8-9).
Då kom ett starkt åskväder från HERREN och förvirrade filistéerna så att de blev slagna av Israel. Efter det var HERRENS hand emot filistéerna så länge Samuel levde.
Samuel var en mycket trogen och kärleksfull domare och profet. Han offrade och bad förIsrael för att de skulle kunna vara fria från angrepp och tyranneri från omkringliggande folk och makthavare, och uppenbarligen hade han framgång med det.
Detta är i harmoni med vad Paulus säger om att de troende på Kristus ska göra, be för de heliga, församlingen, hjälpa varandra att utföra den tjänst vi alla har för att bygga upp Kristi kropp och att dela med sig till de heliga vad de behöver i sina liv för att kunna leva drägligt och kunna följa Guds vilja. (Rom. 12:13; Ef. 4:12, 6:18).
Detta blev början på Samuels tid som domare i Israel, och han var sedan Israels domare för resten av sitt liv.
Varje år reste Samuel runt till Betel, Gilgal och Mispa och dömde Israel på dessa platser. Han hade sin bostad i Rama, och även därifrån dömde han Israel. Han byggde även ett altare åt HERREN där. Han gifte sig och fick två söner, Joel och Abia.
När han blev äldre delade han domarmakten med sina båda söner, men folket blev missnöjda med dem eftersom de inte vandrade på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning för sin egen skull, genom att de tog mutor och förvrängde rätten. Det ledde till att folkets äldste kom till Samuel och krävde att få en kung, så som de andra folken kring dem hade, de sa: ”Se, du har blivit gammal, och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att döma oss, så som alla andra folk har det.” (1 Sam. 8:5).
Samuel var först emot det men HERREN sa till honom: ”7 Lyssna till folkets röst i allt vad de säger till dig, för det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte ska regera över dem. 8 Så har de alltid gjort, från den dag jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag, då de övergav mig och tjänade andra gudar och så gör de också mot dig. 9 Lyssna nu därför till deras röst. Men varna dem allvarligt och förklara för dem vilka rättigheter kungen får som kommer att regera över dem.” (1 sam. 8:7-9).
Samuel varnade folket för att deras val att ha en kung över sig istället för HERREN, skulle komma att leda till problem, så att de skulle börja ropa efter HERREN, men då skulle han inte höra på dem. Men de ville inte lyssna på det utan sa att de ville hellre ha en kung över sig.
Eftersom Samuel ansåg att lydnad är något mycket viktigt så böjde han sig för HERRENS vilja och gick med på att smörja en man till kung.
Så kom det en dag när Kis son Saul sökte efter sin fars bortsprungna åsnor. Sauls far, Kis var en rik och mäktig man som bodde i Benjamin.
Av omständigheterna kring Sauls sökande efter de bortsprungna åsnorna kom det sig att aul och hans tjänare en dag kom till profeten Samuels stad, Rama, och ville söka upp honom för att han skulle tala om för dem var de bortsprungna åsnorna kunde vara. Men där fick Saul möta HERRENS profet Samuel, som skulle smörja honom till kung över Israel. Saul och hans tjänare ville tala med profeten om åsnorna, men Gud hade andra planer för Saul.
Redan dagen innan de träffades så hade HERREN talat om för Samuel att han skulle sända en man till honom dagen efter, och ”när Samuel fick se Saul, sa HERREN till honom: Se, där är mannen som jag talade till dig om: Denne ska styra över mitt folk.” (1 Sam. 9:17).
Här kan vi åter se att Gud är den som leder människans steg, som vi kan läsa om i bland annat Ordspråksboken, och som jag nämnde lite om förra gången här i Berghem. Vi kan läsa de orden igen.
Ords. 16:9 : ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN styr hennes steg.”
Ords. 19:21: ”Många planer har en människa i sitt hjärta, likväl blir det HERRENS rådslut som består.”
Ords. 20:24: ”Människans steg styrs av HERREN, hur skulle hon då kunna förstå sin väg?”
Jer. 10:23: ”Jag vet, O HERRE, att människans väg inte beror på henne själv, att det inte står i den vandrande människans makt att styra sina steg.”
Saul och hans tjänare var ute i Sauls fader Kis ärenden och letade bortsprungna åsnor, men Gud hade alltså andra planer för Saul. Saul var själv helt omedveten om vad som väntade honom ända fram till att profeten talade till honom om Guds kallelse till kung.
Saul och hans tjänare kommer fram till Samuel och efter att de deltagit i en offerfest på kvällen så smörjer Samuel morgonen efter Saul till kung över Israel. Han profeterar för Saul vad som kommer att hända med honom då han ska gå vidare, bland annat att han ska möta en skara profeter och sedan själv börja profetera. Då han lämnar Samuel förvandlar Gud hans hjärta. Senare när Herrens Ande lite senare kommer över honom blir Saul ”förvandlad till en annan människa” (1 Sam. 10:6).
Då Samuel smorde Saul till kung gav han honom även sin auktoritet, men han var ändå kvar som domare och profet i Israel under resten av sitt liv.
Efter att landets nya kung Saul hade besegrat ammoniterna i den första striden, så gick Samuel med folket till Gilgal och förnyade kungadömet. Samuel sa att han hade lyssnat till folket i allt de hade sagt honom genom att sätta en kung över dem istället för att Gud skulle regera över dem genom domare och profeter. Han förmanade också folket och sa följande:
”14 Om ni fruktar HERREN och tjänar honom och lyder hans röst och inte gör uppror mot HERRENS bud, då ska både ni och även den kung som regerar över er fortsätta att följa HERREN er Gud. 15 Men om ni inte vill lyda HERRENS röst utan gör uppror mot HERRENS bud, då ska HERRENS hand vara mot er, så som den var mot era fäder. 16 Träd nu därför fram och se den stora gärning som HERREN ska göra inför era ögon. 17 Är det inte tid för veteskörden? Jag ska ropa till HERREN, och han ska sända åska och regn, så att ni kan förstå och inse att er ondska är stor, som ni har gjort inför HERREN genom att be om en kung. 18 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN sände åska och regn den dagen. Och allt folket greps av stor fruktan för HERREN och för Samuel. 19 Och allt folket sa till Samuel: Be till HERREN din Gud för dina tjänare så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder också har lagt det onda, att vi har begärt en kung åt oss. 20 Och Samuel sa till folket: Frukta inte. Ni har gjort allt detta onda, men vik inte av från att följa HERREN, utan tjäna HERREN av hela ert hjärta. 21 Och vik inte av för att följa efter fåfängliga ting som varken kan gagna eller rädda, för de är värdelösa. 22 För HERREN ska inte överge sitt folk för sitt stora namns skull, eftersom det har behagat HERREN att göra er till sitt folk. 23 Dessutom, vad mig beträffar, låt det vara långt ifrån mig att jag skulle synda mot HERREN genom att sluta be för er, utan jag kommer undervisa er om den goda och rätta vägen. 24Frukta endast HERREN och tjäna honom i sanning av hela ert hjärta, för tänk på vilka stora ting han har gjort med er. 25 Men om ni fortsätter med era onda gärningar, så ska både ni och er kung förgås.” (1 Sam. 12:14-25).
Senare talade Herren till Saul, genom Samuel, om att dra ut och slå amalekiterna och inte skona något av det de ägde utan ge allt till spillo. Men när Saul segrade över dessa amalekiter så skonade han Amaleks kung Agag och det bästa av djuren.
Då kom HERRENS ord till Samuel och han sa: ”Jag ångrar, att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar.” (1 Sam. 15:11). När Samuel tog upp detta med Saul och frågade varför han inte hade hört HERRENS röst och lytt utan hade kastat sig över bytet och gjort det som var ont i Herrens ögon, så sa Saul att han visst hade hört Herrens röst och gått den väg som Herren hade anvisat honom. (1 Sam. 15:20).
Han försvarade sig med att bytet som tagits skulle offras åt Herren i Gilgal. Men då sa Samuel:
”22 Har då HERREN samma behag till brännoffer och slaktoffer som till lydnad för HERRENS röst? Se, lydnad är bättre än offer, och att hörsamma är bättre än baggars fett. 23 För upproriskhet är trolldomssynd, och trots är ondska och avguderi. Eftersom du har förkastat HERRENS ord har han också förkastat dig från att vara kung.” (1 sam. 15:22-23).
Det var denna olydnad som slutligen avgjorde att Saul inte fick behålla kungariket inför Herren utan att det gavs till en annan, nämligen David. På grund av att Saul hade skonat Amaleks kung Agag så fick nu den lydiga profeten och domaren Samuel ta på sig den uppgiften att avrätta Agag, vilket han gjorde genom att hugga honom i stycken inför HERREN i Gilgal.
Efter den händelsen besökte Samuel aldrig mer Saul, eftersom han sörjde över honom.
Samuel fick sedan uppgiften av Herren att gå till Betlehem och smörja David till kung, och från den dagen och framöver kom Herrens Ande över David.
Efter att David fått smörjelsen vek HERRENS Ande från Saul. David kom så småningom till Sauls hov, och blev senare insatt som Israels kung, men det är en annan historia.
Efter det ser vi Samuel tillsammans med David och en mängd profeter som profeterar i Najot, dit även Saul kommer och profeterar en hel dag och natt. Och en tid senare dör Samuel och hela Israel sörjde honom. Efter Samuel kommer det en lång rad av profeter som talar Herrens ord till Israels folk för att tillrättavisa och leda dem på den rätta vägen inför HERREN deras Gud.
Samuel var en domare och profet som satte lydnaden till HERREN Gud högst av allt. Det ledde honom till att segra i strid mot filistéerna, han fick smörja två män till att bli kungar i Israel, han dömde Israel i flera städer och hade en framgångsrik tjänst som profet inför HERREN.
Det sista vi får veta om Samuel var när Saul hade gått till en spåkvinna i En-Dor för att få höra några ord från Samuel, eftersom Herren hade vikit bort från Saul och han kände sig rädd och bävade när han stod inför filistéernas här vid Gilboa.
Saul hade försökt att fråga HERREN, men han svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom Urim eller genom profeter. Så då letade han upp en spåkvinna och gick till henne och bad henne att mana fram Samuel åt honom. Hon lyckades mana fram Samuel och Saul kunde tala med honom en stund. Samuel frågade Saul varför han hade fört upp honom, och efter en stunds samtal fick Saul det slutliga svaret, som också kan sägas vara en dom över all olydnad, då Samuel sa:
”18 Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek, därför har Herren i dag gjort dig detta. 19 Och Herren ska också överlämna Israel tillsammans med dig i filisteernas hand, och i morgon ska du och dina söner vaa hos mig. Även Israels här ska Herren utlämna i filisteernas hand.” (1 Sam. 28:18-19).
Detta relateras också till det Samuel tidigare sa till Saul: ”22 Har då Herren samma behag till brännoffer och slaktoffer som till lydnad för Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer, och att hörsamma är bättre än baggars fett. 23 För upproriskhet är trolldomssynd, och trots/envishet är ondska och avguderi.”
Lydnad är det viktigaste och främsta, och Bibeln likställer att höra och lyda, och tro som samma sak. Det hör ihop, att höra, tro och lyda är en omvänd, troende kristens plikt, skulle jag vilja säga.
Till sist några tänkvärda citat från den heliga skriften: Jes. 1:11-17:
”11 Vad ska jag med alla era slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av bockar och på gödkalvars fett, och jag har ingen glädje av oxars, lamms och bockars blod. 12 När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem har då krävt detta av er hand, att trampa ner mina förgårdar? 13 Bär inte fram fler meningslösa offergåvor, offerröken är avskyvärd för mig. Nymånaderna och sabbaterna, de utlysta sammankomsterna står jag inte ut med, för till och med den högtidliga sammankomsten är orättfärdig. 14 Min själ hatar era nymånader och era fastställda högtider, de är en börda för mig. Jag är trött på att bära dem. 15 När ni lyfter era händer, döljer jag mina ögon för er. Ja även om ni ber mycket kommer jag inte att lyssna, för era händer är fulla med blod. 16 Tvätta er, gör er rena, ta bort era onda gärningar ur min åsyn, sluta upp med att göra det som är ont. 17 Lär er göra det som är gott, sök efter det som är rätt, hjälp den förtryckte, försvara den faderlöses rätt och för änkans talan.”
Hos. 6:6: ”För jag har behag till barmhärtighet och inte till offer, och till kunskapen om Gud mer än till brännoffer.”
Matt. 9:13: ”Men gå och lär er vad detta betyder: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse.”
Matt. 12:7: ”Men hade ni vetat vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, då hade ni inte dö de oskyldiga.”
Matt. 7:8: ”För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för honom som bultar ska det öppnas.”
Matt. 7:11: ”Om nu ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska inte er Fader, som är i himlarna, ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Petri Norell
*******************************
Klicka här så kan du följa med i
sändningen om troshjälten Samuel
på Facebook:
Lämna ett svar