Troshjälten Mirjam. Elisabeth Ärlebäck undervisar:
Ja, vem var Mirjam?
Mirjam var en liten flicka som levde omkring 1,300 år före Kristi födelse.
Hon föddes i en hebreisk familj, som levde i fångenskap i Egypten. Så fort hon kunde höra och förstå vad som skedde i omkring sig så märkte hon föräldrarnas oro och bekymmer. Mirjam såg att hennes pappa tvingades till allt hårdare tvångsarbete, styrd av Farao, kungen i Egypten.
Mirjam var flickan som blev storasyster till en underbart vacker liten pojke – som så småningom – fick namnet Mose. Hon var så lycklig och så stolt över sin lillebror.
Men det var inte endast glädje och lycka i familjen. Där fanns också stor oro och rädsla. Anledningen var att Farao, kungen i Egypten, hade bestämt att alla hebreiska pojkar skulle kastas i Nilfloden – för att dö genom drunkning.
Regimen där i landet drevs av rädsla. De fruktade att det skulle bli allt för många hebréer i Egyptens land.
Mirjam var en hjälpsam storasyster
Mirjam hjälpte sin mamma med att vagga och vyssja sin lillebror, så länge det nu gick. Den lille pojken växte och det blev allt svårare att dölja honom. Hon visste att en dag skulle de hemska soldaterna upptäcka att det fanns en pojke i hushållet, som inte borde få leva.
Varför började mamma att fläta en korg?
En dag såg Mirjam hur deras mamma började fläta en korg och täta den med jordbeck och tjära. Hon såg också hur hon gjorde en fin bädd med finaste lakan, ett täcke och mjuka kuddar. Sedan lade hon varsamt ned sin son däri. Mirjam såg med förundran på när mamma gick ner till floden med korgen, tillsammans med det dyrbara innehållet.
På avstånd såg Mirjam när hennes mamma gråtande satte ut korgen i flodens vatten. Storasystern kunde inte lämna den lilla korgen med sin blick, där den guppade omkring på floden. Det var någonting som tvingade henne att stanna kvar där, i buskaget. Hon undrade hur det skulle gå för sin lillebror? Under tiden bad hon brinnande böner till Herren om skydd för sin lillebror.
Den badande prinsessan såg ett ovanligt föremål i vassen
Nu och då brukade Faraos dotter gå ner till stranden, tillsammans med sina tärnor, för att bada.
Plötsligt fick prinsessan syn på en liten korg, som flöt omkring, i vasskanten. Hon bad sina tjänarinnor att hämta in den till stranden. När hon fick se en gråtande pojke i korgen, brast henne hjärta. Hon tyckte så synd om parveln och sa: ”Detta är nog en av de hebreiska barnen”.
Prinsessan försökte nu att förstå vad hon verkligen såg och undrade för sig själv, vad hon måste göra?
Mirjam var på rätt plats vid rätt tillfälle
Mirjam, som gömt sig i buskaget, fan nu på råd och tog mod till sig. Hon trippade fram och närmade sig sakta den vackra prinsessan, allt medan hon funderade på över vad hon skulle säga till den badande celibritéten?
Rakt på sak frågade hon prinsessan: ”Vill du att jag ska hämta en kvinna som kan amma barnet åt dig?” Ja det ville hon och sa helt spontant: ”Gör det” och så sprang Mirjam genast hem för att hämta sin mamma.
Mamman fick nu betalt av staten för att amma sitt eget barn
När amman kom dit så sa Faros dotter till henne: ”Ta detta barn med dig och amma upp det, så vill jag ge dig lön för det.”
Med glatt hjärta tog mamma sin pojke i sin famn, bar hem det och fortsatte att amma upp honom.
Mose betyder ”Ur vattnet har jag dragit upp honom”
När pojken hade växt till sig förde mamman honom till Faraos dotter, som tog honom som sin egen son – och gav honom namnet Mose, ty som hon sa: ”Ur vattnet har jag dragit upp honom.”
Vad fick Mirjam uppleva som storasyster till Mose?
* hur Israels folk vandrade i öknen
* hur vattnet kom ur klippan
* hur det fanns manna på jorden, varje morgon, att samla in och äta
* hur Mose kom ner från berget med de tio budorden och
* hur han ansikte då lyste som solen, efter sitt möte med Herren Gud
* och framför allt hur Gud delade Röda havet …
* så att de kunde gå torrskodda över till andra sidan …
* trots att de var förföljda av Faraos soldater och här
* och – notera – att Mirjam var den första kvinna i bibeln som kallades profetissa
Mirjam hade sett stora under ske och kunde leva sitt liv i förvissning om att hon hade fått vara med – som en liten del – i Guds stora och underbara plan med mänskligheten.
Elisabeth Ärlebäck (Alias: Alma Elisabeth)
Elisabeth Ärlebäck
minns de hemska krigsåren.
Elisabeth är född på Gotland, på den östra sidan av ön, närmast Baltikum, och det som hände strax innan andra världskrigets utbrott. Hon berättar:
”Där låg hela min barndom i krigets skugga. Vi hade ständigt packade väskor och var redo att åka iväg, om vi hastigt skulle behöva fly. Fönstren i vårt hem var många gånger helt mörklagda. Vi hörde mullrande bombplan.”
Såg skrämmande eldsken på himlen
”Min pappa var inkallad för mobilisering under delar av det andra världskriget och vårt hus var utlånat till militären.
Jag minns att vi såg skrämmande eldsken på himlen, när Helsingfors brann. Det var kusligt att vara där när fönstren skallrade vid bombningarna. Då var mörkläggning av fönstren helt nödvändigt.
Men mina trygga föräldrar och aftonbön gjorde att vi barn sov tryggt.”
Ägnat sig åt att vårda och trösta sjuka barn och oroliga föräldrar
”På 1950-talet utbildade jag mig i barnsjukvård, vid Gillbergska barnhusinrättningen i Uppsala. Därefter har jag ägnat mig åt att vårda sjuka barn och trösta oroliga föräldrar. Det har skett vid olika sjukhus i landet. Senast var det natt och dagtjänstgöring vid Karolinska Institutet i Huddinge.”
Mötte Sture – som blev min livskamrat – i Uppsala
”Jag gifte mig med Sture, som jag mötte i Uppsala när jag tjänstgjorde vid Akademiska sjukhuset. Han var då kadett när han gick sin utbildning vid Karlberg.
Vi fick tre döttrar och har nu nio barnbarn – varav åtta är i livet – och fem barnbarnsbarn.”
Sjungit i kyrkokör sedan 14-års åldern
”Söndagsskollärare har jag varit och har också sjungit i kyrkokör, sedan 14 års ålder. Därför kan jag de stora mästarnas verk än. I mitt hem kan jag, genom teknikens under, få fram de stora dirigenterna och sjunger med.”
Köpte en lammgård på Gotland
”Vid vår pensionering – officerare går i pension vid 60 år – köpte vi en lammgård på Gotland, som vi renoverade, De äldsta delarna var från 1600-talet. Stället drev vi under 13 års tid, tills dess åldern gjorde sig påmind och vi flyttade tillbaka till ”fastlandet” och Stockholm, närmare bestämt till Fruängen.
Tillsammans hann vi få några år tillsammans i ett lite lugnt pensionärsliv, innan Sture gick ur tiden in i evigheten den 1 augusti 2020.”
Är helt frisk och klarar sig själv
”Nu lever jag i det hem på jorden som Herren har givit mig. Jag är så tacksam för allt. Han har givit mig nåden att varje morgon få vakna i mitt eget hem, helt frisk. Och här kan jag gå ut i mitt eget kök, läsa min bibel i lugn och ro. Jag orkar sköta mitt eget hem, varje dag och unnar mig den godaste mat som jag själv har kunnat laga till. Jag är så tacksam.”
Jesus uppenbarar de underbaraste sanningar – som vanliga ord inte kan beskriva
”Ibland är det lite ensamt men det går fort över därför att Han är med mig, alla dagar. Jesus uppenbarar för mig de underbaraste sanningar som inte ord kan beskriva.
Jag tror att min livsuppgift har varit att ta hand om det dyrbaraste vi har på vår jord – de små barnen. Jag har burit så många barn i mina armar och jag kommer ihåg och minns nästan hur alla dessa var att hålla i famnen.”
Press stopp
”Min högsta önskan är att sprida Ordet till mina barn och efterkommande och till alla jag möter på min väg genom livet. Namnet Jesus ska vara på allas läppar och i deras hjärtan, alltid. Att få dela detta underbara med mina medmänniskor, det är det som gör liver värt att leva. DS”, så avslutar Alma Elisabeth vårt lilla samtal.
Lämna ett svar