Troshjälten Jefta. Rolf Gustafson undervisar
Jefta är enligt Hebreerbrevet ett exempel på en människa med stark Gudstro.
Han tillhör dem som genom tron på Israels Gud kom att besegra fientliga kungariken och skipa rätt som domare. Men hans seger var inte utan pris. Och hans väg till att bli domare i Israel var inte rak och enkel.
Tvärt om, hans liv är en uppseendeväckande klassresa som vi kan läsa om i Dom 11:1-12:7.
Israelen Jefta föddes under domaretiden omkring 1100 år f.Kr. Hans mamma var en prostituerad kvinna i Gilead (i nuvarande södra Syrien). Jeftas pappa hade tre barn med sin äkta hustru och barnet Jefta utanför äktenskapet.
Oäktingen accepterades inte
Som ”oäkting” accepterades inte Jefta i sin familj. Han blev utstött ur släkten och förlorade barns arvsrätt. Som yngling flydde därför Jefta till det angränsande landet Tob norr om Gilead där han levde som flykting och umgicks med ”löst folk och drog ut med dem i plundringståg”. Men Jefta var inte ensamt utlämnad i Tob, Israels Gud var med Jefta också där! Och en kan tyckas dålig start i livet behöver inte betyda att man är diskvalificerad för ansvar och ledarskap senare i livet. Ibland verkar det i Bibelns värld vara tvärt om. Tänk till exempel på Ismael, Salomo och inte minst på Jesus utsatta födelse och barndom.
Under domaretiden levde berättelserna starkt om förfädernas tro, om Moses tro och ledarskap under uttåg ur Egypten och om Israels förbund med Herrren deras Gud. Och bara ett par hundra år före Jeftas födelse regerade Josua, ett exempel i tro och ledarskap då han intog det utlovade landet.
Jefta var medveten om Guds förmåga att skydda, ge segrar och fred
Jefta växte alltså upp väl medveten om detta sitt folks historia, medveten om Guds förmåga att skydda Israel och ge segrar och fred, men också medveten om att folkets brott mot förbundet med Gud ledde till ofred och förtryck. Vi kan utgå från att Jefta under sin exil i Tob var påverkad av sitt folks förbund med Israels Gud. Det innebar att han sökte följa Skriftens ord om att leva efter Torans skrifter med löften och påbud. I enlighet med Skriftens ord undervisade han också sitt enda barn, en flicka, och sitt hushåll om Guds trofasthet mot Israel.
Ibland lydde Israels barn – ibland gjorde de sådant som var ont i Herrens ögon
Israels barn levde under vissa perioder i lydnad och i harmoni med sin Gud, under andra perioder gjorde de det som var ont i Herrens ögon. Den tid då Jefta var en ung man i Tob var en ond tid. Ammoniter och filisteer plågade Israel svårt. Landet hamnade i ett krig som kommer att utspelas i Gilead. Då hände det som ständigt återkommer i Israels historia; när svårigheterna blir övermäktiga vänder folket om, bekänner sin synd och börjar igen söka sin Herre och Herren ser och hjälper Israel.
Vad var det hos Jefta som gjorde att folket hade förtroende för honom?
Det var något hos Jefta som trots hans äventyrliga liv i Tob gjorde att folket i Gilead hade förtroende för honom. Detta ”något” var troligtvis hans trofasta förhållande till Israels Gud. De äldste (ledarna) bland folket uppsökte därför Jefta i Tob för att be om hans hjälp att rädda Israel som blivit anfallna i Gilead av ammoniterna. De vädjade till Jefta och bad honom komma till slagfältet i Mispa i Gilead för att bli deras anförare i kampen mot fienden.
Jefta ställde villkor
Men efter Jeftas tidigare utstötning från Gilead prövade han nu deras motiv. ”Varför kommer ni nu till mig när ni är i nöd?”. De äldste fortsatte att vädja om hjälp. De bad Jefta strida i Gilead och att bli deras anförare och huvud över folket. Jefta lyssnade då på deras nödrop men villkorade sitt beslut: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud”. Villkoret accepterades och Jefta kom till slagfältet i Mispa där han bekräftade sitt löfte och ”uttalade allt som han sagt inför Herren”.
Jeftas diplomatikonst
Jeftas strategi som anförare var i första hand diplomati. ”Vad har du emot mig?” frågade han ammoniternas kung. En ordväxling med osann anklagelse från kungen följde. Jefta lade fram fakta och ställde ytterligare frågor för att med förnuftiga argument söka fred. Jefta avslutar sin vädjan om fred med att säga till ammoniternas kung: ”Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna!”. Men ammoniternas kung lyssnade inte på Jefta.
Ett viktigt förbundssamtal mellan Jefta och Herren
Diplomati räckte inte för fred. ”Då kom Herrens Ande över Jefta.” Och han drog ut som Israels anförare i krig. Det tycks som att Jeftas beslutsprocess för att lösa konflikten skedde i dialog med fienden men främst med Herren. När krigshandlingarna inleds sker det efter ett förbundssamtal mellan Jefta och Herren. Jefta lovade Herren ett offer om Herren gav israelerna seger mot ammoniterna. ”Det som först kommer ut genom min dörr när jag kommer hem ska tillhöra Herren, det ska offras som brännoffer”, lovade han.
Uppfyllandet av löftet ledde till outhärlig förtvivlan
Israels seger över ammoniterna blev fullständig under Jeftas ledning. Jefta kunde återvända hem. När Jeftas dotter såg sin pappa komma hem efter segern öppnade hon ytterdörren och sprang ut i stor glädje för att ta emot sin pappa. Hans enda dotter! Och Jeftas löfte till Herren! Hans förtvivlan blev outhärdlig när han insåg vad som hände. ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad. Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka det.”
Jeftas dotters reaktion visar på också hennes trosstarka förhållande till Herren. ”Gör med mig enligt dina ord”, fullfölj ditt löfte till Herren, var hennes svar. Och så blev det.
Jeftas dotter – en bild av Isaks och Jesu lydnad
Vi känner igen denna villkorslösa trofasthet till Herren och denna obegripliga förbundstrogna händelse och villighet att offra det mest dyrbara på Herrens altare. Visst finns väl paralleller till historien om Jefta och hans dotter med det vi läser om Abrahams villighet att offra Isak, samt i berättelsen om Guds offrande av sin Son, enligt Joh 3:16: ”Ty så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”. Obegripliga gudomliga kärleksmysterier.
Jefta fortsatte som Israels anförare också efter segern mot ammoniterna. Näst på tur stod striden mot Efraims fientliga folk. Åter samma försök till diplomati och samma nödvändiga strid med segerrik utgång. Efter ytterligare några år som domare i Israel dog Jefta och blev begravd i en stad i Gilead.
Jefta – en enkel människa – som trodde på sin Gud
Jefta var en trons människa, en enkel människa som trodde på Israels Gud. Den tron hade de Hebreerbrevets trosmänniskor gemensamt. Det handlar inte om att den troende människan är det centrala. Det är inte ”tron” i sig som är avgörande. Avgörande är objektet (eller snarare subjektet) för tron, vem man tror på. Det är en ömsesidig Gudsrelation som Gudstron handlar om. Det är som ett kärleksförhållande där en partners trofasthet får den andre att vara trofast tillbaka. Tron på Guds trofasthet får människan att vara trofast. Jefta hade förtroende för Gud, han litade på Guds karaktär och löften. Gudsrelationen var viktigare för honom än allt annat. Kanske han under sina följande år som domare i Israel också trodde på sin dotters återuppståndelse en dag. Kanske han anade att dödens makt en dag ska besegras, kanske han liksom i fjärran såg den kommande Messias seger över all ondska.
Rolf Gustafson
Lämna ett svar