Troshjälten Daniel. Lars Borgström undervisar
Denna artikel utgör ett utdrag från Lars Borgströms kommentar till Daniels bok;
”Vilken gud kan då rädda er?” (Biblicum 2024)
https://biblicum.nu/?product=vilken-gud-kan-da-radda-er
Daniel i lejongropen
Vid maktskiftet, när det nybabyloniska riket gick under år 539 f.Kr., organiserades ledningen i landet med persisk noggrannhet, något som också profanhistorien vittnar om.
Persisk överhet
Hundratjugo satraper sattes att ansvara för var sitt område (satrapier) och över dem insattes tre furstar – en av dem var Daniel (6:1–2). På Esters tid ca sextio år senare fanns det hundratjugosju satrapier (Est. 1:1), vilket understryker äktheten vad gäller författarfrågan. Perserriket var nämligen expanderande och hade på Esters tid ytterligare sju satrapier. Dessa förhållanden var förmodligen inte kända i det heliga landet fyra århundraden senare – bibelkritikerna hävdar ju att Daniels bok är tillkommen först då.
Daniel var fortfarande högt uppsatt vid hovet och mycket älskad av kungen. Han var en av de tre furstar som ansvarade för styrelsen i riket närmast under regenten, och nu var det rentav möjligt att Daniel skulle upphöjas till att bli kungens närmaste man, eftersom ”Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like” (6:3). Men då väcktes avund hos de andra höga ämbetsmännen!
Lejongropen
De avundsjuka männen försökte komma på ett sätt att störta Daniel, men de hade stora svårigheter. Daniel kunde nämligen inte anklagas för några oegentligheter! Ingen korruption, inga maktintriger, inget fusk. Han var trogen i sin tjänst. Han hade lärt sig Guds tio bud, och han följde dem i sin tjänsteutövning. Men just här såg furstarna sin chans: Daniel var så hängiven i sin gudsdyrkan – åtlydnaden av det första budordet – att de hittade ett säkert sätt att få honom på fall. De kom överens om att vädja till kungens fåfänga. Så föregav de honom, att alla ledande tjänstemän stod bakom ett förslag att kungen skulle utfärda ett påbud, som skulle bli en orubblig lag genom att undertecknas av kungen och bekräftas med hans sigill. Inte ens han själv kunde då ändra eller upphäva det (jfr Est. 1:19, 8:8).
Den persiska lagstiftningen var speciell på det sättet att de lagar som antogs av konungen aldrig kunde hävas. De hade evig giltighet! De ledande männen anbefallde konungen: ”Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas” (6:8). Kungen stadfäste nu, att ingen under en månads tid skulle få be till någon annan – vare sig gud eller människa – än honom själv. Straffet för överträdelsen fastställdes också; att bli kastad i lejongropen. Observera avrättningsmetoden! Perserna var zoroastriker och inom den religionen hölls elden helig. Därför hade man inga brinnande ugnar som avrättningsredskap såsom babylonierna hade haft, utan en lejongrop.
Påbudet gick ut, och Daniel överraskades. Han insåg att han var överlistad. Han brukade tre gånger om dagen falla ner i bön i sin övre sal inför öppna fönster i riktning mot Jerusalem. Nu kunde han ju ha stängt fönstren, dragit för gardinerna, och bett sin bön osedd av sina fiender. Då skulle han ha undgått att bli tagen på bar gärning för att ha överträtt den nya lagen. Men icke – så snart han fått höra påbudet gick han upp i sin övre sal och föll på knä, inför öppet fönster (v 10).
Det har sagts, att om en Guds stridsman flyr undan från den plats där striden står som hetast, så sviker han sin plikt. Det är just genom att ta upp striden där angreppet sker som tapperhet i fält utmärks. Alltför ofta är det så att Ordets tjänare i allmänna ord predikar om att hålla Guds lag, men inte träder upp just i de konkreta sammanhang där Guds ord och bud angrips för tillfället. Skulle Daniel ha dragit för gardinen hade han svikit sin Gud. Det kunde han inte. Han visste att detta påbud var skrivet för att komma åt honom, och att svika sin övertygelse för att rädda sitt skinn var inte att tänka på för denne gudsman.
Fortsättningen blev väntad. De avundsjuka männen stormade in och kunde anklaga Daniel inför kungen, som först nu insåg att han har blivit bedragen. Eftersom Mediens och Persiens lag var orubblig kunde han inte finna någon utväg att rädda Daniel, trots att han försökte ända till kvällen. Många tycker att det är ett sympatiskt drag hos den persiska lagstiftningen att den var evig, orubblig. Alla var lika inför den. Inte ens konungen kunde kringgå den. Det enda han kunde göra var att överlämna Daniel i dennes Guds beskydd.
Tydligen hyste kungen en viss tro på Daniels Gud, eftersom han vakade och fastade hela natten. Han “lät inga kvinnor komma in till sig” heller (v 18). De persiska kungarna hade stora harem, men denna natt var kungen alltför oroad för att tänka på något annat än sin vän. Han kunde inte sova på hela natten och så snart det blev gryning skyndade han ut till lejongropen och ropade på Daniel. Då fick han följande svar: ”Må kungen leva för evigt! Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför Honom, och jag har inte heller gjort något fel mot dig, o konung” (v 21–22).
Glädjen blev stor när Daniel svarade. Därmed blev det också möjligt för kungen att låta samma straff som de sammansvurna hade utfärdat mot Daniel falla tillbaka på dem själva (jfr Mordokaj i Esters bok, Est. 7:10). Även deras barn och hustrur kastades i lejongropen, och “innan de ens hade nått botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben” (6:24). Kungen utfärdade nu ett påbud om att man inom hela riket skulle bäva och frukta för Daniels Gud:
”Därefter lät kung Darejavesh skriva till alla folk och stammar och språk som fanns över hela jorden: ´Jag önskar er fred och framgång! Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område ska bäva och frukta för Daniels Gud.
För Han är den levande Guden
som består för evigt.
Hans rike kan inte förgöras.
Hans välde har inget slut.
Han befriar och räddar.
Han gör tecken och under
i himlen och på jorden,
och Han har befriat Daniel
ur lejonens våld´” (v 25–27).
Liksom hade skett under den babyloniske kungen Nebukadnessars dagar nåddes nu hela riket av budskapet att Israels Gud är den levande Guden. Betyder detta att Darajavesh (Koresh) därmed hade blivit omvänd, eftersom han spred detta budskap över sitt väldiga rike? Här går bedömningarna isär hos bibelforskare, också hos goda lutherska sådana. Luther själv hävdade att denna persiske kung, liksom Nebukadnessar före honom, blev omvänd genom Daniel. De som däremot är pessimistiska vad gäller kungens omvändelse menar att han inte avsvor sig avgudarna som dyrkades i hans rike, utan endast påbjöd fruktan för Daniels Gud – att han därmed förblev en hedning som trodde på många gudar. Från detta håll påpekar man vidare att kungen inte bekände att han tagit emot den frälsande förlåtelsen, vilket är själva kärnan i den sanna tron.
Kapitlet slutar: ”Och denne David steg i ära och makt under Darejavesh regering, det vill säga under persern Koreshs regering.” Det ord som här är översatt ”det vill säga” kan betyda både ”d.v.s.” och ”och”. Bibel 2000 översätter med ”och”, men Folkbibelns ”det vill säga” är mer troligt. Det finns många exempel på att kungar har använt flera namn, och det är fullt möjligt att Darejavesh var det tronbestigningsnamn som Koresh använde, särskilt under det första regeringsåret.
Genom Daniels agerande fick Ordet spridning över hela det väldiga Persiens etthundratjugo provinser. Detta är verkligen tänkvärt. Ibland får man för sig att Guds ord under hela gamla förbundets tid var begränsat till endast det judiska folket, men här ser vi att Gud lät sitt Ord spridas vitt omkring redan före Kristi födelse.
Lars Borgström
************************
************************
Lämna ett svar