Den stora vedermödan – kommer den i framtiden eller är den redan fullbordad?

Kartan visar hur det stora Romarriket såg ut under kejsartiden, år 68 e Kr. Under det judiska kriget omringade en stor krigshär staden Jerusalem och förstörde den i grund.

Profeten Daniel skrev att det skulle komma en tid av nöd. Denna skulle bli mycket speciell och förfärlig. Anledningen till detta var att nöden inte hade haft sin like från den dag då människor blev till ända till den bestämda tiden. Jesus bekräftar denna förutsägelse i tre olika evangelier; i Matteus, Markus och Lukas.

Vissa förkunnare förlägger både budskapet i Daniels bok och Uppenbarelsebokens budskap till den allra yttersta tiden. Men en sådan tolkning strandar på sin egen orimlighet. Det är helt ologiskt att resonera på detta sätt eftersom tolkningen krockar med varandras budskap.

Enligt profeten Daniel skulle landet drabbas av en mycket stor nöd och vredesdomen skulle nå detta folk. Jesus kallade denna stora nöd för ´förödelsens styggelse`.

I en tidigare bloggpost behandlades betydelsen av tidsålderns slut eller tidens slut. Där framkom det att tidsålderns slut eller tidens slut har en helt annan betydelse än slutet. Det grekiska ordet syntéleia betyder tidsålderns slut eller tidens slut medan det andra grekiska ordet télos betyder slutet.

”De grekiska orden
syntéleia och télos
har helt olika betydelser.
Ordet syntéleia betyder
tidsålderns slut eller tidens slut.

Tidsålderns slut eller tidens slut
är det definitiva slutet på mänsklighetens tideräkning.
Begreppet tid avslutas då,
är sedan över och borta för alltid.

Det andra grekiska ordet télos
betyder slutet eller änden och
har en helt annan betydelse
än tidsålderns slut eller tidens slut.
Telos återfinns i flera evangelier”

Vreden blev en tid av nöd utan dess like – en engångshändelse
Hesekiel profeterade hundratals år före det judiska kriget om att en olycka ensam i sitt slag skulle komma. Läs Hes. i kapitel 7, vers 5:

”Så säger Herren, Herren: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i sitt slag!”.

Både Hesekiel och Daniel förutsade en förfärlig tid av nöd. Så här beskriver Daniel detta i kapitel 12, vers 1:

”… Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till, ända till den tiden. Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta som finns uppskrivna i boken.”

Profeten Daniel förklarar att det skulle komma en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till, ända till den tiden. Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta som finns uppskrivna i boken. Jesus bekräftar detta i tre evangelier; i Matteus, Markus och Lukas.

Landet ska drabbas av en stor nöd och vredesdomen ska nå detta folk:

Luk. 21:23 b-24 … för landet ska drabbas av stor nöd och vredesdomen ska nå detta folk. 24 De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk, och Jerusalem ska trampas av hedningar tillshedningarnas tider är fullbordade. Matt. 24:21 för då ska det bli en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma. Mark. 13:19 För i de dagarna ska det bli en sådan nöd att något liknande aldrig förekommit från det att Gud i begynnelsen skapade världen och ända fram till nu, och inte heller ska komma.

De tre evangelisterna Lukas, Matteus och Markus skriver, i ovanstående tre bibelrum, om samma händelse – det judiska kriget. Kriget kom att äga rum mellan år 67 och 70. Landet ska komma att drabbas av något förfärligt, en stor nöd – vredesdomen – kommer att nå detta folk. Då kommer många i folket att falla för det vassa svärdet medan andra ska föras bort som fångar – ut över världen. Den här nöden ska bli förfärlig, den värsta tänkbara som någonsin förekommit.

I både Matteus och Markus lovar Jesus att något sådant här förskräckligt allvarligt aldrig mer ska förekomma under de tider som följer på detta elände.

I Dan. 8:19 förklaras vad som ska ske när det nalkas mot slutet av vreden, för detta syftar på ändens tid. Vreden är det samma som vredesdomen, som beskrivits här ovan.

Vi ser att Daniel här menar att denna enorma vrede skulle drabba det judiska folket, enligt Dan. 10:14, och inget annat folk. I en för Daniel okänd framtid skulle vreden äga rum. Denna vrede skulle pågå tills dess ”det heliga folkets makt är krossad, då skall allt detta vara fullbordat”, enligt vad profeten Daniel skriver om i Dan. 12:7.

I Dan. 11:13 läser vi något intressant:

”Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än den förra; och efter en tid av några år (termen kommer från grekiskans ”Eth shanah”) skall han komma med en stor krigshär och stora förråd.”

Här visas en karta över Romarriket, år 68 e. Kr.
då en stor krigshär omringade och intog staden Jerusalem
Romarriket under kejsartiden, år 68 e. Kr.

= Romarriket år 31 f. Kr.
= Tillfällig erövring 12 f. Kr.-9 e.Kr.
= Erövringar till 14 e. Kr.
= Erövringar till 37 e. Kr.
= Erövringar till 68 e. Kr.

Daniel profeterade här exakt vad som kom att hända under det 3,5 år långa kriget. Det judiska motståndet blev oväntat hårt under krigets första år, beroende bl. a på att zeloternas armé gjorde uppror mot den romerska krigsmakten – de vägrade ge sig.

Detta medförde att den romerska befälhavaren temporärt tvingades dra tillbaka sina trupper, för att kunna hämta förstärkning. På våren år 70 står fältherren Titus med en väldig här, på närmare åttiotusen (80 000) man, framför Jerusalem. Där hade pilgrimerna strömmat samman från när och fjärran, för att fira påskhögtiden. När en uppmaning att kapitulera möts av ett hånskratt, ger Titus order om anfall med användande av hela den romerska belägringstaktiken.

Inom några få månader blev judarna slagna, staden totalt förödd och templet förstört.

Det judiska folket skulle komma att skingras som en stormvind bland hednafolken
Hesekiel profeterade om att landet skulle förödas och bli en ödemark. I Hes. 5:14 står det:

”Jag skall låta dig bli en ödemark.”

Liknande tankegångar, om att landet ska bli en ödelagt, tas upp också upp senare i Hesekiels bok, i kapitel 6:14, 12:20, 15:8.

Profeten Sakarja skrev, innan han mördades, i Sak. 7:14 om att det judiska folket skulle skingras som en stormvind bland hednafolken. Så skedde. Han skrev i samma vers också om att det ljuvliga landet skulle bli en ödemark. Ja, så blev det också:

”Jag skall skingra dem genom en stormvind bland alla hednafolk som de inte känner.” Så har nu landet blivit öde efter dem, ingen kommer eller går, ty de gjorde det ljuvliga landet till en ödemark.”

Den stora vedermödan
Om denna fruktansvärda nöd – den stora vedermödan – står det även tydligt om i Matt 24:21 f och i Luk. 21:23 f. Lärjungarna begrep att när Jesus använde begreppet ´förödelsens styggelse` genom att hänvisa till profetian i Daniels bok 11:31, så menade han en framtida krigsherre, som med sina arméer skulle komma emot Jerusalem med sina härar:

”Härar från honom skall komma, och de skall orena helgedomen, tillflyktsorten,
avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse.”

I samtalet mellan Jesus och hans lärjungar var detta frågan som han svarade på:
”Vilket blir tecknet som pekar ut templets undergång?”

Luk. 21:20 När ni ser Jerusalem omringas av arméer, då vet ni att dess förstörelse är nära. Matt. 24:15 När ni ser ´förödelsens styggelse`, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – läsaren bör förstå det rätt Mark. 13:14 När ni ser ´förödelsens styggelse` stå där den inte får stå – läsaren bör förstå det rätt

De tre författarna ger samma svar i dessa tre bibelrum. Förödelsens styggelse handlar om arméer som omringar staden.

Jesus poängterar att det är viktigt att förstå vad ´förödelsens styggelse` är – på rätt sätt
Genom att ödmjukt be om Andens ljus över det man läser så finns löfte om att få den nödvändiga förståelsen – på rätt sätt, annars går man miste om denna dyrbara insikt.

Lärjungarna, de troende som bodde i Jerusalem, kunde med sina fysiska ögon se vad som hände i början av kriget, när förödelsens styggelse stod där. Då visste och förstod de att slutet eller ändens tid för Jerusalem och templet hade kommit. Därför måste lärjungarna tillämpa det som de lärt av Jesus, det som den Helige Ande hade uppenbarat för dem. Genom Jesu undervisning kunde hans lärjungar förstå det som Daniel hade skrivit om 500 år tidigare, i Dan. 12:9 står det:

”… dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid”.

I vers 10, i kapitel 12, förklarar Daniel att ingen ogudaktig skall förstå detta, men påpekar samtidigt att …

”de förståndiga skall förstå det”.

Alla Jesu lärjungar, som fanns i Judéen och Jerusalem, flydde när staden blev omringad av den romerska armén. Alla klarade sig. De förstod nämligen innebörden av denna Daniels profetia – och flydde när tillfälle gavs. De förståndiga förstod det profetiska ordet. Därför lämnade de landet och klarade sig helskinnade från den annalkande katastrofen.

Här kommer en intressant text som handlar om att försegla denna skrift till ändens tid. Så här står det i Dan 12:4:

”Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid.
Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.”

I ljuset av vad som står i Dan. 12:4 kan man undra vad som menas med texten i Upp. 22:10?

”… Försegla inte profetians ord i denna bok, för tiden är nära.”

Danielsbokens budskap skulle komma att gå i fullbordan drygt 500 år framåt i tiden, vid Jerusalems förstörelse åren 67 – 70 e. Kr. Eftersom den var förseglad skulle den inte kunna förstås förrän ändens tid inföll.

Uppenbarelsebokens innehåll skulle däremot inte förseglas utan skulle omgående börja gälla och inte i en avlägsen framtid eftersom tiden är nära.

Vissa förkunnare förlägger både Danielsbokens budskap och Uppenbarelsebokens budskap till den allra yttersta tiden. Men en sådan tolkning strandar på sin egen orimlighet. Det är helt ologiskt att resonera på detta sätt eftersom tolkningen krockar med varandras budskap.

Intressant att notera är att Daniels bok är skriven på två olika språk – hebreiska och arameiska:
Kapitel 1:1-2:3 och 8:1-12:13 är skriven på hebreiska medan kapitel 2:4-7:28 är skriven på arameiska.

Det som Jesus talade om och gjorde var alltid i överensstämmelse med vad han hade sett och hört från sin Far i himlen. Han sa bara sådant som han fått från högre ort, därför behövde han inte framföra någon tolkning. En tolkning medför inte sällan förvirring.

Varje doktrin som vi för fram och varje påstående som vi hävdar,
i tal och i skrift, måste kunna styrkas.
Kravet på objektivitet och sanningshalt borde vara lika högt satt,
i våra kristna sammanhang, som ett mål i tingsrätten kräver.

Därför behövs alltid två, eller tre helt trovärdiga vittnen
som dessutom måste ge helt samstämmiga intyg.

Bara de ord som är födda i Guds hjärta är fyllda av den helige Andes kraft. Endast sådana ord är värda att framföras. Den Helige Ande vill låta oss, helt och fullt, förstå budskapet om templets förstörelse liksom om Jesu andra tillkommelse. För att kunna begripa och förstå vilka de tecken är som ska visa sig måste vi läsa som det står och inte hoppa över de referensställen som bekräftar Jesu undervisning.

Varje doktrin vi för fram och varje påstående vi hävdar, i tal och i skrift, måste kunna styrkas. Kravet på objektivitet och sanningshalt borde vara lika högt satt, i våra kristna sammanhang, som ett mål i tingsrätten kräver. Allt vad vi uttrycker och allt vad vi delger till andra bör vara genomtänkt, vattentätt och hålla vid en förhandling i domstol, om så skulle behövas. Därför behövs alltid två, eller tre helt trovärdiga vittnen som dessutom ger helt samstämmiga intyg.

Jesus sa att lärjungarna bör förstå det rätt, Så här står det i Matt. 24:15:

”När ni ser ´förödelsens styggelse`, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – läsaren bör förstå det rätt”

Alla kristna flydde – alla klarade sig
Varje kristen flydde, när tillfälle gavs, och alla blev räddade. De for från Jerusalem och Judéen upp till bergen. Alla troende klarade sig. ALLA. Men alla de övriga, som stannade kvar, fick förfärliga problem. Daniel skrev, långt innan det skedde, att alla troende skulle bli räddade; Dan. 12:1:

”… Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta alla dem som finns uppskrivna i boken.”

Ja, så blev det – Herren Jesus Kristus till ära. När lärjungarna flydde upp till bergen, på andra sidan Jordan, gick denna profetia från Daniels bok i bokstavlig uppfyllelse. Jesus Kristus visade, på ett mycket tydligt sätt, att han var mer angelägen om att rädda sitt folk än de materiella tingen.

Alla kristna flydde för sina liv, när tillfälle gavs, och klarade sig undan eländet – på ett helt övernaturligt sätt.

Matt. 24:21 för då ska det bli en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma. Mark. 13:19 För i de dagarna ska det bli en sådan nöd att något liknande aldrig förekommit från det att Gud i begynnelsen skapade världen och ända fram till nu, och inte heller ska komma.

Denna fruktansvärda nöd blev en engångshändelse
I båda dessa bibelrum förutsa och utlovade Jesus att en sådan fruktansvärd nöd, som fullbordades sommaren år 70, aldrig mer skulle inträffa under historiens fortsatta gång. Hesekiel försäkrar att han aldrig skall göra något sådant mer. Läs Hes. 5:9:

”För dina vidrigheters skull skall jag göra med dig vad jag aldrig tidigare har gjort och aldrig mer skall göra.”

Konsekvensen av det löfte som Jesus gav i både Matteus 24 och Markus 13 innebär att när Antikrists styre inträder – i en kommande framtid, efter år 70 – så kommer det inte att bli en lika hemsk och förfärlig situation, som den tidsepok när folket, landet och Jerusalem, med dess tempel, gick till spillo.

Vissa förkunnare förlägger
både Danielsbokens budskap och Uppenbarelsebokens budskap
till den allra yttersta tiden.
Men en sådan tolkning strandar på sin egen orimlighet.
Det är helt ologiskt att resonera på detta sätt
eftersom tolkningen krockar med varandras budskap.

Hela landet blev totalförstört
Under detta förfärliga krig, mellan åren 67-70 e kr., förstördes allt som fanns i landet och hela staden Jerusalem, liksom dess tempel – totalt. Hela landet förstördes fullständigt – ingenting helt fanns kvar någonstans.

Det blev även ett enormt mänskligt lidande, på många olika sätt, med en ofantligt stor blodsspillan. Under det judiska kriget kom mer än en miljon människor att dö. Många togs till fånga, såldes som slavar till Egypten eller hamnade som fångar i Rom, för att där bli levande facklor eller lejonmat. Vissa människor spreds för vinden, ut i världens olika länder.

Att tolka ett bibelord
är ett ”bra sätt”
att ta genvägen
till den ”sorts sanning”
som passar mitt kött
 

Jesu tänkte både taktiskt och strategiskt
Jesus hade två viktiga mål med sin undervisning i Luk. 21:8 – 31, i Matt. 24:4 – 33 och i Mark. 13:5 – 29. Han hade både ett taktiskt (kortsiktigt) och ett strategiskt (långsiktigt) syfte:

Jesus ville rädda alla troende men han ville dessutom rädda evangeliet till eftervärlden. Det gjorde han genom att ge tydliga instruktioner till sina lärjungar – de blivande förkunnarna. De förstod hans undervisning och förvaltade den på ett helt rätt sätt.

Källor och relaterat:

[1] Bevisning – ställt bortom allt tvivel
http://sistatiden.se/wp/2017/06/22/bevisningen-som-ar-stallt-bortom-allt-tvivel/

[2] Hur mycket av det som framförs i våra talarstolar är ställt bortom allt tvivel?
http://sistatiden.se/wp/2017/06/30/hur-mycket-av-det-som-framfors-i-predikostolar-ar-stallt-bortom-allt-tvivel/

[3] Tolkning på tolkning ger en vinglig tankebyggnad
http://sistatiden.se/wp/tolkning-pa-tolkning-ger-en-ranglig-tankebyggnad/

[4] Vad betyder uttrycket ”det här släktet”?
http://sistatiden.se/vad-betyder-uttrycket-det-har-slaktet/

[5] Uttrycken ”tidsålderns slut” och ”slutet” har helt olika betydelser
http://sistatiden.se/vad-ar-skillnaden-pa-tidsalderns-slut-och-slutet/

Sven-Allan Johansson 63 Artiklar
Ansvarig utgivare för sistatiden.se

1 Kommentar

Sista tiden (Denna del omfattas ej av vårt utgivningsbevis): Kommentatorsregler

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.