Övertygad om att kyrkan inte är Jesu Kristi sanna församling

Terassa Cathedral utanför Barcelona i Spanien. I det här området i Katalonien verkade professor Luis Padrosa inom den katolska kyrkan.

”Efter att ha levt i 43 år som uppriktig katolik, varav 15-års grundlig kyrklig utbildning; 10 års tjänst som präst och predikant inför stora åhörarskaror och 23 års verksamhet inom Jesuitorden, kom jag slutligen till den övertygelsen att den romersk-katolska kyrkan inte är Jesu Kristi sanna församling,” förklarar professor Luis Padrosa.

I boken ”Varför jag lämnade katolicismen” ger Luis Padrosa en detaljerat trovärdig och övertygande redogörelse till sin omvändelse till Jesus Kristus och till evangeliets renhet.

Det är ytterst svårt för en katolik att finna den kristna sanningen på grund av de inskränkningar som den kyrkliga censuren förorsakar, skriver professor Luis Padrosa.

Här redovisar han motivet bakom beslutet att lämna den romersk-katolska kyrkan.
”Varför lämnade jag – Luis Padrosa – katolicismen? Många kommer att ställa sig den frågan. En del gör det av tillgivenhet, några av förakt och andra av villrådighet. Bara ett fåtal kommer att göra det av kärlek. Varför handlar människor på detta sätt?

Den helige Ignatius av Loyola, grundaren av den romersk-katolska kyrkans inflytelserika ordenssamfund, Jesuitorden, anger i sin berömda bok ”Andliga övningar” en regel som han anser vara väsentlig:

”Varje god kristen bör vara redo att i allra bästa mening förstå sin nästas uppfattning, i stället för att fördöma den. Och om han inte kan frälsa henne, så må han försöka att förstå hennes uppfattning. Om hon har en felaktig uppfattning, skall han tillrättavisa henne i kärlek. Om detta ändå inte hjälper, då får han försöka att med alla lämpliga medel att hjälpa sin nästa till rätta, så att hon blir frälst.”

Jag önskar att de som bedömer mitt beslut skall ha ädla tankar i sina hjärtan. Det är viktigt att inte glömma Herren Jesu ord: ”Döm inte, så blir ni inte dömda.” (Matt. 7:1).

Professor Luis Padrosa har predikat inför stora åhörarskaror
Min verksamhet som predikant inför stora åhörarskaror har skaffat mig tusentals vänner och bekanta. Jag har offentligt vittnat till förmån för en lära och jag har övertygat många av dem som inte trodde på den.

Har jag varit en skrymtare, som predikar det som jag inte tror på? Har jag fört många själar på sidan om sanningens väg? Jag föredrar att låta Gud döma om detta.

Däremot är jag skyldig att lämna några förklaringar till min familj, till mina vänner och bekanta, istället för att ta till flykten likt en brottsling som skäms för sin handling. Tvärtom, kan jag uppträda med högburet huvud inför alla och jag skall förklara mig offentligt – om mitt lands lagar och förhållanden tillåter det. Men eftersom detta inte låter sig göras så använder jag mig i detta syfte av det här. Jag vill gärna att alla som känner mig läser detta utan förutfattad mening och ta i betraktande alla argument som den innehåller.

De viktigaste orsakerna till mitt steg
Det är här inte frågan om ett litterärt arbete. Därför får man inte så noga se på stilen. Det är helt enkelt ett brev, som jag sänder till alla som jag älskar. Min önskan är att alla ska få uppleva samma ljus skina i sina hjärtan, som det strålar i min egen själ. Det är inte en teologisk avhandling, ej heller en apologetisk handbok. Protestanterna kommer till och med att finna en smak av katolicism i det som här skrivs, vilket är helt naturligt. Jag redogör här för de viktigaste orsakerna som ha drivit mig att ta detta steg.

Två standardsvar: blivit tokig eller förälskad
Svaret, som de flesta människor kommer att ge mig, på frågan varför jag lämnade katolicismen, känner jag väl till, efter andra liknande fall. Några kommer att säga att jag har blivit tokig, andra att jag har blivit förälskad i en kvinna. Den övertygade katoliken är oförmögen att finna några andra förklaringar – när någon överger den katolska religionen. Han säger att det antingen är dårskap eller passion.

Men de bedrar sig, alla de som dömer på det sättet. Så gör nästan alltid de som dömer för hastigt, utan att först grundligt ha studerat frågan.

Är inte Jesu Kristi sanna församling
Motiven för mitt beslut är många. Efter att ha levt i 43 år som uppriktig katolik, varav 15-års grundlig kyrklig utbildning; 10 års tjänst som präst och predikant inför stora åhörarskaror samt 23 års verksamhet inom Jesuitorden, kom jag slutligen till den övertygelsen att den romersk-katolska kyrkan inte är Jesu Kristi sanna församling.

Den är inte Jesu Kristi sanna församling därför att kyrkans undervisning är full av sofismer. Och en kyrka som inte uteslutande är byggd på sanningen kan inte vara Jesu Kristi kyrka. Den katolska kyrkan har avvikit från den kristna sanningen och vad som är ännu värre, den har inte möjlighet att återvända till Jesu Kristi rena lära. Inför denna övertygelse måste en uppriktig människa, som i sanning söker frälsningen, ge sitt liv en ny riktning. Det är just detta jag har gjort och en frid som dittills hade varit främmande för mig, strömmade in i mitt hjärta.

” … utan tvekan ett viktigt dokument.
En lärorik skildring av den svåra väg
– som en katolik har att vandra –
då han finner att den romerska kyrkans anspråk
är falska och att han därför måste lämna den,”


kommenterar teologie doktor David Hedegård Luis Padrosas bok.

Orubblig övertygelse efter 13-års studier
Tretton års grundliga apologetiska studier har fört mig till denna orubbliga övertygelse. Jag känner till de två partiernas argument och jag har analyserat dem; Det ena partiets argument har smulats sönder och runnit som sand mellan fingrarna. Det andras åter ha blivit hård som klippan och i stånd att uppbära trons väldiga byggnad.

Jag önskar att de som har funnit ett bättre liv, då de har lyssnat till min predikan, inte vänder tillbaka igen. Undervisningen som jag har gett dem – var viss. Må de komma ihåg att jag aldrig har predikat om den katolska kyrkans gudomlighet, inte heller om påvedömets ofelbarhet. Må de ta emot det som jag har sagt dem och ta ett steg framåt. Jag önskar att de ska söka Herren, eftersom han är helt nära.

Ytterst svårt för en katolik att finna den kristna sanningen
Det är ytterst svår för en katolik att finna den kristna sanningen. Anledningen till detta är de begränsningar som den kyrkliga censuren förorsakar. Om han varken kan läsa eller själv jämföra, så kommer han knappast att finna vägen. Om han till och med är tvungen att läsa Bibeln, i enlighet med den tolkning som är påbjuden av människor, kommer det att bli svårt för honom att förstå Herrens ord:

”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.” (Matt. 7:7).

Ingen ska tro att jag har övergett Jesuitorden på grund av svårigheter med mina överordnade. Olyckligtvis är det sant att de överordnade inom religiösa ordnar inte alltid är hjärtligt barmhärtiga och visar prov på faderliga känslor. Men jag är angelägen om att jag, sedan jag blev omvänd till evangelium, får uttrycka min uppriktiga tacksamhet till och uppskattning för priorn i huvudklostret och föreståndaren för Jesuitorden. Jag har alltid funnit dem handla i en uppriktigt övernaturlig anda.

En avfälling?
Det är svårt för mig att lämna institutet Loyola, som jag själv har grundat och varit ledare för, under fem års tid. Men eftersom direktionen av den här orden måste vara katolsk, kan jag inte fortsätta så länge som bestämmelserna är som de är. Jag vill uttala mitt tack till alla ordens vänner och välgörare för all den hjälp som de har gett. Arbetet har blivit utfört enligt deras önskan.

Jag uppmanar alla dem som plågas av tanken att jag har blivit en avfälling att noggrant läsa det som jag skriver och be att Herren upplyser deras hjärtan. På så sätt kan de övertyga sig om att man inte blir en avfälling när man återvänder till evangelium i all dess renhet, befriad från allt det som människor har lagt till under seklernas lopp.”

Luis Padrosa 

 

Sven-Allan Johansson 63 Artiklar
Ansvarig utgivare för sistatiden.se

1 Kommentar

Sista tiden (Denna del omfattas ej av vårt utgivningsbevis): Kommentatorsregler

  1. Är själv inte katolik och behöver därför inte försvara den kyrkan, men blir lite tveksam till användningen av bibelord. Luis Padrosa hänvisar till Matteus 7:1 när det handlar om bedömningen av honom och hans beslut, ”Döm inte, så blir ni inte dömda.”

    Kan tycka att det bibelordet lika väl kan användas mot honom själv då han dömer den kyrka han tillhört ”Övertygad om att kyrkan inte är Jesu Kristi sanna församling” Jag är tveksam till om någon kyrka eller församling kan säga sig vara den sanna. Men min övertygelse är att Gud använder kyrkan och förövrigt vem han vill.

    All kristen gemenskap är beroende av Guds nåd. Om viljan att tjäna Gud finns kan Gud använda den.

    De vägar Gud ger är ordet, tron, dopet, nattvarden och gemenskapen. Gemenskapen är central beroende på antal behövs även någon form av ledarskap. Sedan sker organisationen väldigt olika ut, beroende på samhälle, kultur och påverkas av praktiska slag, ex lokaler, hur många man är, ekonomi, relationer både med andra kyrkor/församlingar men också med samhället, mm.

    Nya testamentet är tillkommet i en kontext där man arbetade mer bland fattiga än vi gör i Sverige i dag, där samhället tar ett större ansvar (tiggare är ju ett ganska ”nytt” fenomen i vårt land, i den omfattning vi ser idag där vi som kristenhet naturligtvis har ett ansvar)

    Apostlagärningarna är främst en historisk skildring av urkyrkan, ej en lärobok. Breven undervisar mer om problem av olika slag i gemenskapen. Jesus lär oss grundhållningen, den störste bland er är de andras slav …

    Den som är utan synd kastar första stenen … Älska din nästa som dig själv … De första församlingarna verkar ha tagit intryck av synagogornas gudstjänster men också lärjungarnas gemenskap (ej bara de 12 utan också den större grupp av kvinnor och män som följde Jesus). Men det börjar med Matteus 11:28-30 Kom till mig … lär av mig … mitt ok är skonsam … min börda är lätt … Oket den judiska traditionen: Lag, präster, profeter, tempelkult, mm. känner de som lyssnar till, men Jesus erbjuder ett nytt ok, han hänvisar till sig själv …

    När han lämnar får vi en annan Hjälpare som ska lära oss allt och påminna oss om vem och hurdan Jesus var och vad han sagt …

    Det nya oket är Anden som ger oss den kristna gemenskapen, som hjälper oss förstå varandra (överbryggar språkförbistringen) och gör bibelns vittnesbörd levande för oss.

    En gemenskap av människor är alltid bristfällig, se på Jesu lärjungar, men Anden ska hjälpa oss att leva mer generöst mot varandra än de gjorde. Jesus skapar ingen felfri gemenskap, församlingen/kyrkan som Kristi kropp, är en bild av inkarnationen. Anden är osynlig och verkar i församlingen och ”fördelar sina gåvor på var och en så som den själv vill”.

    Församlingen/kyrkan är en hoppets gemenskap 1 Petrus brevet 1:3-5 … Ett brev till många, som skrivs i vi eller oss form och inte främst att tänka som individualistiskt. Det talar om ett mål, en framtid då allt ska återställas.

    Evangelisten Frank Mangs uttryckte någon gång det som sker i den kristna gemenskapen som ”när sår läggs till sår” det handlar om närhet och delaktighet, Emmanuel, Gud med oss.

    Vi kan ställa oss till Guds förfogande, det handlar om att vara kärl, för Guds kärlek och nåd. Det handlar om att vara sanna i betydelsen äkta och genuina, inte om att ha rätt.

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.